2013

Mein 2013 - ein trauriges Jahr / Mitt 2013 - ett sorgset år

(svenska versionen längre ned)

Seit Oktober habe ich nichts mehr hier geschrieben. Ich war nicht in Karlstad auf dem Dogdance Wettbewerb. Ich war in Deutschland, um von meinem Vater Abschied zu nehmen. Er ist am 7. November im Alter von 80 Jahren gestorben. Es ist zumindest ein Trost, dass ich rechtzeitig kam und dass meine Mutter, meine Geschwister und ich bis zum Schluss dabei waren, er musste nicht alleine im Krankenhaus sterben. 

Dieses Jahr, 2013, war wirklich ein Jahr voller Trauer. Im April verlor meine gute Freundin Katarina den Kampf gegen den Krebs. Knapp ein Jahr hat sie nach ihrer Diagnose noch gelebt, ein Jahr geprägt von einer Berg- und Talbahn zwischen Verzweiflung und Hoffnung. Im Januar 2013 ging es ihr gut genug, um an einer Trainingsstunde für einen isländischen Trainer teilzunehmen. Und Sture ging fantastisch, sie war so stolz und hat so von diesem Gefühl gezehrt. Katarina fehlt mir sehr, wir trafen uns fast jeden Tag und sind ständig zusammen geritten. Ich werde sie nie vergessen! Sie lebt auch weiter in allen Bildern an meinen Wänden,  sie hat Bond und Gludur gemalt. 

Im August verlor ich dann Gludur. Seither bin ich kaum geritten, und habe es auch komischerweise nicht sonderlich vermisst. Ich bin ja immer noch am Stall und gehe mit Pferden um, und  mit Villimey zu arbeiten hat sehr viel Spass gemacht. Aber reiten - da fehlt mir Gludur. (Und Katarina!) Gludur kannte ich in- und auswendig, ich kannte seine Launen und wusste seine Eigenheiten. Und er kannte mich, wusste was er sich erlauben konnte und was nicht. Wir waren ein Team. Es dauert seine Zeit, bis man mit einem Pferd zu einem Team zusammengewachsen ist. 

An Allerheiligen war ich an Katarinas Grab, um eine Kerze anzuzünden. Als ich am Tag darauf mit Bond vom Stall heimspazierte, dachte ich bei mir, dass hoffentlich dieses Jahr nicht noch mehr passiert, dass mit den Eltern alles in Ordnung bleibt. Wenige Stunden später kam der Anruf meines Bruders, dass unser Vater ins Krankenhaus gekommen war. 

Jetzt geht dieses Jahr seinem Ende zu! Endlich. Die Zeit bleibt nicht stehen, zum Glück. Ich habe noch längst nicht alles verarbeitet, was 2013 passiert ist, es kommit mir unbegreiflich vor. Es gibt keine guten Vorsätze für 2014, ich hoffe nur, dass alle meine Lieben gesund bleiben! Ich will weiterhin mit Bond Spass haben, und ich bin recht sicher, dass 2014 ein "neues" Pferd dazu kommt.

Ich wünsche Euch allen ein gutes neues Jahr 2014, passt gut auf Euch auf!!

ein paar schöne Erinnerungen/några fina minnen...

Papa och jag /Papa und ich :)

Martina & Gludur, Katarina & Sture

Två av alla bilder som Katarina har målat/zwei der Bilder, die Katarina gemalt hat

Sista inlägget här i bloggen är från oktober, jag var upprymd och skulle till en freestyle tävling i Karlstad. Jag åkte aldrig till Karlstad. Jag åkte till Tyskland istället för att ta farväl av min pappa. Han dog den 7 november, 80 år gammal. Det tröstar mig att jag hann i tid och kunde säga hejdå, och att båda min mamma och mina syskon och jag fick vara med honom hela vägen tills han somnade. Han behövde inte dö ensam på sjukhuset.

Men 2013 var verkligen ett år av sorg. I april dog min nära vän Katarina, hon förlorade kampen mot cancer. Lite mer än ett år efter hon fick sin diagnos, ett år då man åkte berg- och dalbana mellan förtvivlan och hopp. I januari mådde hon så pass bra att hon red en lektion för en isländsk instruktör. Och Sture gick så fantastiskt bra, hon var så stolt och hon njöt av känslan. Jag saknar Katarina jättemycket, vi träffades och red tillsammans i princip varje dag. Jag kommer aldrig att glömma henne! Hennes minne lever också i hennes teckningar på väggarna, hon har målat Bond och Gludur.

I augusti förlorade jag sedan Gludur. Sedan dess har jag inte ridit mycket, och jag har inte heller varit ridsugen. Det var jätteskojigt att hålla på med Villimey, men att rida – där saknar jag Gludur. (Och Katarina!). Det var han och jag, vi var ett team. Jag kände honom så väl, och han kände mig. Vi visste vad vi hade varandra. Det tar tid att bli ett team.

På allhelgonahelgen åkte jag till Katarinas grav och tände ett ljus. Nästa dag på väg hem från stallet med Bond tänkte jag för mig själv att jag verkligen hoppades att det inte skulle hända något mer detta år, speciellt inte med föräldrarna. Bara några få timmar senare ringde min bror för att berätta att vår pappa hade lagts in på sjukhuset.

Nu är året snart slut, äntligen. Tiden bara fortsätter som tur är. Jag har inte tagit in än allt som har hänt 2013, det känns obegripligt. Inga nyårslöften för 2014, jag bara hoppas att alla mina nära och kära håller sig friska! Jag vill fortsätta ha kul med Bond, och jag är rätt säker att det blir en "ny" häst 2014.

Gott Nytt År till er alla, och ta hand om varandra!!