Det här med gångartshästar

Jag har två gångartshästar, men de är väldigt olika. Annie rids nästan bara i tölt för den är helt underbar, så varför rider någon annan gångart?  Hon är en säker tölthäst som håller gångarten hur länge som helst. Sedan har hon trav och hon kan jogga, men jämförelsevis är det ganska oskönt att sitta på. I USA säger Rocky Mountain horse -klubben "if you want to bounce, get a trampolin". Galoppen behöver stärkas, men lite är det samma här. Hon kan tölta rätt snabbt, så jag har inget större behov av galoppen. Och det är faktiskt rätt skönt, för då kan jag också fokusera träningen mer på att utbilda oss i Westernridningen med enhandsfattning och dessa signaler. Där har vi mycket kvar att lära oss, det är rätt svårt. 

På tur med Funny Annie, känner mig både happy och lucky med henne (pratar ibland lite engelska med henne så hon känner sig mer som "hemma") :D 

Villimey har visat fyra gångarter, och hon har tidigare töltat taktrent. Just nu är tölten dock borta. Och traven är inte helt ren heller under ryttaren. I longeringen travar hon finfint. Med ryttare blir hon lite av en Missouri Foxtrotter som inte sätter ner bakben och framben samtidigt, men bakbenet kommer lite senare än frambenet, det blir inget sväv. Kallas då för foxtrot, är bekvämt att sitta och Missouri Foxtrotter räknas också som gångartshäst. Hos en islandshäst är det dock inte önskvärt med denna typ av trav. Så nu är frågan varför det blev så och hur man tränar bort det. Hon har ju alltid haft problem med balansen men just nu travar och galopperar hon fint vid longering eller tomkörning. Hon har också gått ner i vikt, vilket borde underlätta. När det var dags för igångsättning efter skelettskadan på vänster frambenet valde hon tölt före trav. Sedan blev det plötsligt blandade gångarter. Och så var hon ju rejäl sjuk igen när hon fick colit, det får man inte glömma. Men hon verkar glad och framåt, och hon kommer alltid fram i hagen och vill följa med. Så projektet för nästa år blir helt enkelt att hjälpa henne sortera benen igen.

Från dagens pass då jag filmade både longering och ridning för att studera rörelserna.

Två underbara ridturer

Sådana soliga dagar som idag är det underbart att ha möjlighet till två härliga ridturer. Samt en hundpromenad, så jag fick verkligen en rejäl dos frisk luft och sol idag.

Först en lugnare tur med Villimey och sällis Hulda genom skogen med lite klättring. Glad och framåt häst, så skönt att vara igång med henne. Därefter snabbt iväg med nästa häst, för solen började försvinna. Blev en tur genom Kättslinge och tölt nästan hela vägen, i alla fall på en sträcka på ca 1,7 km. Funny Annie levererade, så himla roligt med henne just nu. Två nöjda hästar, och en nöjd matte.

Bond å andra sidan har haft lite hosta hela veckan, men pigg och glad för övrigt. Vi tog en fin promenad genom hästhagen på förmiddagen och fick då sällskap av Villimey som med bestämda steg följde med så länge det gick. Blir så glad att hon vill vara med igen och kommer fram. Bond vilade sedan upp sig hemma när jag var ute med hästarna, så på kvällen behövdes båda balansbrädan, freestyle-träning, godis-sök och tuggpinnar tills han var nöjd.

Villimey ser förskräckligt ut i pälsen, kala fläckar på många ställen och fäller också, men jag hittade inga spår efter löss eller pälsätare. Så det är troligen en följd av hennes grovtarmsinflammation och sjukhusvistelsen. Hoppas det blir bättre snart, och pälsen växer ut igen.

Roligt nästan jämt

Novembermörkret gör sig påmint när man ska planera en ridtur på helgen. Idag fick vi korta av ridturen för att hinna tillbaka innan mörkret. Villimey har ridits några gånger nu i veckan, hon känns bra men det är något som är svårt att sätta fingret på. Hon är fortfarande en aning skeptisk och avvaktande. Och pälsen är rufsig med några fler kala ställen än dem hon kliade av på rumpan. Min känsla är att sjukhusvistelsen var lite traumatisk för henne vilket inte är så konstigt. Hon stod isolerad, blev hanterad av många olika människor och så var hon ju verkligen allvarlig sjuk också. Det går nog över med tiden, och det är bara att fortsätta som vanligt med henne och ge henne mycket kärlek.

Annie är såklart i gång och just nu är hon sådär fantastiskt roligt att rida. Framåt, glad, lyhörd, töltar på, men även sidvärtsrörelse över en bom är inget problem. Undrade idag hur länge hon skulle tölta innan hon själv skulle vilja sakta av. Hon verkar ha fått bra kondition, våra turer till grillplatsen har nog gjort effekt. Börjat kalla henne Funny Annie, vilket jag tycker passar utmärkt. Hon är verkligen roligt att rida men också roligt att umgås med och så har hon själv roliga idéer ibland. Som i veckan när vi kom in och hon plötsligt upptäckte vattenskålen i stallgången som är mest för Bond och andra hundar och katter. Hon dök ner, smaskade på vattnet, och så ner igen. Funny Annie helt enkelt.

Hon är tillbaka...

...den lilla svarta flickan som dompterar sin större kompis, som bankar på boxdörren och visar tydligt vad hon tycker om boxvilan. Härligt! I morgon tror jag hon får prova att vara ute med stona en stund, jag ska ändå vara ledig och på stallet eftersom häst-tandläkaren kommer. Villimey strök jag såklart nu, men Annie är med. Och jag kunde absolut tänka mig att vara ledig ett tag till, för att återhämta mig från min semestervecka som inte riktigt blev så avkopplande som det var tänkt. 

Annie får snällt vänta bakom Villimey

Och idag kom första snön ! Liiiite tidigt kan jag tycka, fast det är vackert!

När allt rullar på

Allt går rätt bra just nu, nästan för bra. Annie var öm i hovarna efter verkningen, lite oväntat men hon gav tydliga besked. Alltså fick hon skor igen och allt kändes genast bättre. Hon bjöd på riktigt rolig ökad tölt på banan redan dagen efter. Villimeys hovar hade växt otroligt mycket senaste tiden, så hon blev spontant skodd samtidigt med Annie. Egentligen hade hon ca 4 veckor kvar, men det var helt omöjligt. Sanslöst hur hennes hovar såg ut redan. Men, nu är även hon gladare igen. Och Bond fick en raketbränsle-injektion igen och är också nöjd. Nja, kanske skulle han ändå önska sig mer mat, mer bus och mer tricksträning. Han fick springa med när jag red Annie på banan en kväll och ingen annan var på banan, han var jätteglad, men kunde också ligga kvar ibland när jag bad honom. Sedan kunde han inte låta bli och sprang med igen. Och Annie brydde sig inte alls om honom.

Som sagt, det är nästan för bra ibland....

Nu på helgen är det Freyfaxis lagtävling på Tuna, hästarna får vila och Bond och jag hänger i sekretariatet. Nya tag sedan nästa vecka!

Även en islandshäst kan vara en westernhäst

Nu sätter vi i gång, matte!

Filmtajm

Skulle filma hur Annie äter vattenmelon, men självklart skulle damen förneka att hon någonsin smaskat i sig vattenmelon. Men, hittade lite andra filmer, till exempel från hoppningen:

Och så en film på träningen med Annie, tölt i enhandsfattning, juni 2018. Vi rider mer och mer i enhandsfattning, det går bättre och bättre , jag lär mig också och jag ler alltid under dessa stunder. 

Och så en film på freestyle med Bond, det var ett tag sedan. Denna film är från en träning med freestyle-gänget i maj 2017. Här har vi också nära till skratt. Och jag blir lite sugen på att träna program igen, även om vi inte tävlar något längre. Kanske börjar förbereda för jul-showen snart....

 

Hopphästar

Det har varit alldeles för varmt nästan hela tiden och aktiviteterna med hästarna har varit begränsade. Det har blivit några ridturer, och Villimey har gått som handhäst eller så har kompisen ridit henne. De är så fina tillsammans, hon får Villimey att gå förbi alla faror med ett skratt, och de töltar för glatta livet! Härligt att se!

Det har också blivit en del löshoppning, för då måste vi människor inte sätta på oss långbyxor. Och hästarna är väl glada att slippa sadeln, deras ekvivalent till långbyxor. Och dessutom är ju löshoppning bra träning. Flugs och Villimey får hoppa en del tillsammans, de taggar igång varandra och har rätt kul. Annie har ingenting emot att hoppa men det här med att springa runt är under hennes värdighet, tycker hon.

Flugs och Villimey

Hopphäst. Vi får höja ännu mer snart.

Och Annie vill ha mer vattenmelon....

De får mig att skratta och de driver mig till vansinne

Jag har legat med feber till och från några dagar, och innan dess har det varit odrägligt varmt, så det har inte hänt särskilt mycket för djuren. Hästarna har gått ut i sommarhagarna nu, och är ute dygnet runt, jätteskönt. Innan stona gick över i sin hage  preparerade jag vajerna vid masten, där Villimey älskar att klia sönder sin man. Köpte rörisolering - enkelt att trä över och lite silvertejp som extra fäste. Väldigt nöjd med min idé.

Igår kväll skulle jag se till Villimey och Annie, och speciellt Villimey såg ut som hon hade kliat sig i mankammen. Både kom för att se om jag hade en morot, men båda försvann när jag tog fram salva och spray. Annie står utan att blinka när jag spraya henne i stallet eller på lilla ridbanan, Villimey gillar inte spray men salva brukar gå utan problem. Men nehej, igår ville ingen av dem ha något sådant på sig. När jag blev sur och svor varför jag inte kunde ha normala hästar, blev det såklart inte direkt bättre. Villimey blängde på mig och när jag på nåder fick ge henne en morotsbit gick jag hem.

Idag mötte de glatt upp bägge två, inga långsinta djur i alla fall. Tog de ner till lilla banan för en ordentlig genomgång med borstning och smörjning, inga problem. De verkade lite trötta, precis som jag efter feberdagarna. Jag ville gärna se att båda två var ok, så de skulle trava ett varv. Hämtade långpisken, drev på Villimey som fint började trava på en gång och upptäckte att Annie stod precis bakom min rygg och följde efter mig. Himla smart av henne, hon tycker att det här med att springa runt runt är under henne värdighet. Ändå kunde jag övertyga henne (när jag hade skrattat klart) att trava ett varv, men uppskattad var det inte. Så gick jag för att hämta de fodertillskotten som de får, och när jag kom tillbaka efter 5 minuter, så hade "någon" krävt sig genom lilla väskan som låg precis utanför grinden, hittat morotspåsen med en halv morot kvar samt en liten betforpåse som jag hade tänkt ta hem och blöta upp för morgondagen. Villimey stampade glatt runt på den. Den var tom. Jag vet inte om de lyckades äta något av betforflingorna eller om de flög i väg. Får väl titta till dem en gång till ikväll, bus-brudarna. Hoppas jag fortsätter må bra nu och orkar snart rida igen, det verkar behövas.

Bond är också uttråkad, men ändå anpassar han sig lätt till situationen. Fast det är lättare nu, när han är lite äldre. 12 år är fyllda! Han fick mig mest att skratta dessa dagar, när han försökte få igång mig lite i alla fall.

Sommar!

Hej! Hejdå!

Bond chillar i sommarvärmen

Hinner inte med...

...Att skriva allt som händer hela tiden.

Med Annie har jag varit på kurs i EXCA/speedtrail, och det var jättekul. Vi var 8 stycken som var på banan samtidigt, inklusive en hingst. Och märkligt nog började hon inte tokbrunsta med en gång! Hon har fått en örtblanding som heter "Grumpy Mare" (kunde inte motstå att testa pga namnet) och det verkar funka bra, jag har inte märkt av hennes brunstcykel lika tydligt som i fjol. På kursen fick vi prova olika hinder, till exempel en bro, rida med en fana, skjuta med en vattenpistol, öppna en grind och mycket mer. Superroligt, och vi lär säkert återvända och prova igen, de utökar också med hinder allt eftersom. Kursen var på Working Horses nära Örsundsbro, inte alls längt att åka för oss.

Sedan var vi med på Hästival hos Säva Ridcenter, där vi tillsammans med Katha och Hulda hade en  töltuppvisning. Vi hade tränat på en liten kadrilj, och sedan var och en för sig. Det var en ganska svår miljö i ridhuset med publiken på en kortsida, och Annie blev lite spänd, men skötte sig bra.

Villimey verkar ta Annies roll i år och visar tydliga brunst-beteende. Hennes ridning kommer i gång, och sedan blir det uppehåll igen, sist pga en myggbekämpning då jag var borta en vecka och supertrött när jag kom tillbaka. Hon har kliat sig väldigt lite, men än så länge går stona i hagen där det inte finns skog och inte någon vajer till en mast.  Det är nämligen hennes favorit kli-ställe , och snart lär de gå över i denna hage. Då gäller det att ha koll.

Bond mår också bra, även han var trött efter bekämpningen och njuter av att ligga ute i gräset och slappa nu.

På Hästival

Hejdå 2017, hej 2018!

Bond och jag kom tillbaka från Tyskland på nyårsafton och hann med att fira in det nya året på Tuna, trevligt och mysigt som alltid.

Vad minns jag av 2017 - det stora äventyret i januari när hästarna skulle åka hit från Tyskland, och lättnaden när stora lastbilen körde in på gården strax efter tolv på natten. Att lära känna Anna/Annie "Ännsche" (Little Anna på badisch)  eller vad hon nu kommer att heta så småningom, det är inte klart än. Sådant tar mer än ett år.

Att jag sedan fick veta hela hennes historie senare under året hjälpte mig att förstå henne bättre. Hon har å andra sidan redan hjälpt mig att komma i gång med ridningen på ett nytt sätt, jag gillar verkligen western-ridningen, och ridrädslan har minskat och är nästan försvunnen. Nästan. Det är roligt igen att rida. Och tack vare alla lektioner så har vi ju kommit så långt att kunna rida i enhandsfattning och tölta i serpentiner. Med ett fånigt lyckligt leende....

Påsken kom beskedet att Bonds problem med perinealbråcket hade kommit tillbaka. När veterinären på Ultuna sade att det inte fanns någonting kvar att göra var jag chockad och fick bara fram att jag inte kunde fatta ett sådant beslut här och nu.  Och det är jag verkligen glad för, för vi fick prova med paraffinolja och laktulos, och det har ju faktiskt funkat. I maj firade vi hans 11:e födelsedag och jag är tacksam för varje dag med honom.

Sommaren var egentligen lugn tills Villimey blev halt i augusti, och det visade sig vara en spricka i benet. Hon fick stå inne i 6 veckor och sedan gå ut i en liten hage, och där är hon fortfarande, fast den har blivit lite större. Det tar tid, och det gör ont i hjärtat att se henne i lilla sjukhagen. Men det ska bli bra, och vi ska kämpa oss genom denna tid. Jag får försiktigt sätta igång henne nu, men det är så svårt på vintern. Snöklampar och ishalka sätter stop alldeles för ofta.

Ett roligare minne från 2017 är när Annie och jag var på vår första äventyr på Bro Parks galoppbana där vi deltog i en rasparad med amerikanska hästraser. Hon skötte sig exemplarisk och hon verkligen älskade att visa upp sig.

2018 då - friska djur står högst upp på min önskelista. Villimey ska tillfriskna helt och hållet och jag ska också börja rida henne igen, samtidigt som jag vill fortsätta  med frihetsdressyr med henne också. Bond ska hålla sig frisk, utan tarmproblem och utan allt för stora bekymmer med artrosen. Han fyller 12  i år, och jag hoppas verkligen att få ha honom kvar i mitt liv ett tag till. Annie "Ännsche" vill jag fortsätta lära känna och hjälpa henne att bli en glad och nöjd häst på alla sätt och vis.

Gott nytt år från oss!

Att sätta igång en skadad häst

I måndags var det dags för röntgen igen. Ännu en tur till Ultuna. Ännu en gång gick Villimey snabbt och lugnt  med framhovarna på släpets ramp och sedan stod hon där. Hjälpande kompisar fick lyfta ett ben i taget, tills båda backhovarna hamnade på rampen, då kunde hon gå resten själv. Men som sagt, ingen panik, ingen orolig häst bara "nja,, jag vet inte om jag har lust nu, jag har tid, jag ska fundera på saken".

På kliniken avböjde jag att hon skulle få lugnande, det hade hon inte behövt tidigare och det behövdes inte denna gång heller. Tog inte lång tid så var vi på väg hem igen, och jag väntade på att veterinären skulle ringa. Men, det dröjde, bilderna skickades till fel person så först i onsdags fick jag höra, och denna gång också se på bilderna.

Det har bildats mycket nytt ben, vilket är bra såklart. Men, på en bild kan man fortfarande ana sprickan, och den ska egentligen inte synas allt längre. Därför får vi följa försiktighetsprincipen - hon får fortfarande ingen total frihet, dvs hon måste gå kvar i sin egen lilla hage. Men hon får sättas igång lite lätt med tömkörning, handhäst, börja trava under ordnade former, och skrittas uppsutten.

Det där med ordnade former ...

Jag började i förrgår med att  gå på banan i skritt i olika tempo och "följ". Hon ökade väldigt fint när jag ökade och travade nästan. Kände mig nöjd med det, så på väg tillbaka till stallet hoppade hon rakt upp i luften av någon anledning. Bara för att, antar jag. Promenad i går, även där lite hopp och studs.
Idag tänkte jag att jag ändå måste gå vidare och ta med henne som handhäst. Tyvärr kände väl även Annie av min nervositet, skulle rida henne lite på banan innan och hon var grinig och bångstyrig. Vi fick sällskap ut, och halvvägs till Agersta var jag på väg att ge upp. Så tog snälla kompisen Villimey som handhäst och vi kunde fortsätta. Då kunde jag också se henne när hon tog några travsteg- ingen hälta då inte! Skönt, men det är fortsatt spännande hur igångsättningen utvecklas. Vägarna är ju inget roligt någonstans, och banan är så tråkigt, så det är tillräckligt svårt att hålla ridsuget uppe. Underlaget växlar från lerigt till stenhårt så jag får anpassa passen helt enkelt.

Men Annie alltså. En dag grinig, och en annan dag helt underbar! Red lektion i fredags, då vi så småningom töltade i enhandsfattning i serpentiner över banan. Där var hon fantastisk! Underbar känsla när hon töltar på i låg form, ingenting i handen och så lite whoa och stopp. Och så lite säte och igång i i tölt igen. En känsla att minnas och plocka fram de dagarna det inte går så bra.

Tror djuren känner också lite "höst-depression", det är mörkt jämt, går inte att rida ut på veckodagarna, alltid på med pannlampa på promenaderna till och från stallet, matte känner sig trött jämt och lite less ibland. Tre veckor till, sedan vänder det! Hoppas inte bara ljuset kommer tillbaka men också lite mer ork, glädje och inspiration!

Höst och lera och mörker och oro

Jag brukar gilla hösten. Men i år är det inte riktigt så, jag är less på leriga stigar, leriga hästar, en lerig hund, en lerig hall, att gå ner till stallet i mörkret, att gå hem i mörkret, att rida på banan jämt för att det är mörkt och jag gillar inte att rida ut i mörkret.

Så, lite gnäll. Kan vara så att det är en del oro också som smyger sig på.  Oron för Bond, hur det går med bråcket, om han har ond i sina artros-tassar. Oron för Villimey, hur det går med sprickan, läker den fortfarande fast hon studsar lite på promenaden ibland. Oron att hon deppar efter all tid i boxen och i sin lilla hage, utan att få röra sig ordentligt. Och ibland oron för Annie, är hon glad, mår hon bra, kan hon komma över en del negativa minnen.

Fast det är klart. Bond mår för det mesta bra, han vill busa och blir jätteglad när han får träna något. Villimey mår för det mesta bra, om det inte är små troll ute som vill äta upp små svarta hästar så man måste kasta sig och studsa lite. I dag var trollen ute i skymningen. Och Annie är ju glad och social och är hon lite grinig så går det ju över lika snabbt.

Så faktiskt är det inte så farligt.

Samling ute och nytt namn

Idag byggde jag en liten sjukhage till Villimey med mycket gott gräs. Som planerat hade hon fullt upp att beta och hade ingen tanke på att börja bralla. Vi har promenerat 10-15 minuter varje dag och hon skrittar på i rask skritt.

Medan Villimey var i sin lilla hage för första gången fick även Annie beta lite bredvid banan, innan vi hade lektion. Och Bond var med förstås. Så alla var samlade ute och vi delade på några äppelbitar. :)

Just det. Jag provar nya namn på Anna. Jag känner för många människor med detta namn. Och ett nytt namn kan markera att hon har börjat ett nytt kapitel i sitt liv. Hon har tidigare kallats för Abby och Annie. Annie är ju en ganska solklart variant, och kan funka bra. Testas nu. Andra idéer jag funderar att prova  är Angie och Honey. Få se vad som känns rätt.