Att sätta igång en skadad häst

I måndags var det dags för röntgen igen. Ännu en tur till Ultuna. Ännu en gång gick Villimey snabbt och lugnt  med framhovarna på släpets ramp och sedan stod hon där. Hjälpande kompisar fick lyfta ett ben i taget, tills båda backhovarna hamnade på rampen, då kunde hon gå resten själv. Men som sagt, ingen panik, ingen orolig häst bara "nja,, jag vet inte om jag har lust nu, jag har tid, jag ska fundera på saken".

På kliniken avböjde jag att hon skulle få lugnande, det hade hon inte behövt tidigare och det behövdes inte denna gång heller. Tog inte lång tid så var vi på väg hem igen, och jag väntade på att veterinären skulle ringa. Men, det dröjde, bilderna skickades till fel person så först i onsdags fick jag höra, och denna gång också se på bilderna.

Det har bildats mycket nytt ben, vilket är bra såklart. Men, på en bild kan man fortfarande ana sprickan, och den ska egentligen inte synas allt längre. Därför får vi följa försiktighetsprincipen - hon får fortfarande ingen total frihet, dvs hon måste gå kvar i sin egen lilla hage. Men hon får sättas igång lite lätt med tömkörning, handhäst, börja trava under ordnade former, och skrittas uppsutten.

Det där med ordnade former ...

Jag började i förrgår med att  gå på banan i skritt i olika tempo och "följ". Hon ökade väldigt fint när jag ökade och travade nästan. Kände mig nöjd med det, så på väg tillbaka till stallet hoppade hon rakt upp i luften av någon anledning. Bara för att, antar jag. Promenad i går, även där lite hopp och studs.
Idag tänkte jag att jag ändå måste gå vidare och ta med henne som handhäst. Tyvärr kände väl även Annie av min nervositet, skulle rida henne lite på banan innan och hon var grinig och bångstyrig. Vi fick sällskap ut, och halvvägs till Agersta var jag på väg att ge upp. Så tog snälla kompisen Villimey som handhäst och vi kunde fortsätta. Då kunde jag också se henne när hon tog några travsteg- ingen hälta då inte! Skönt, men det är fortsatt spännande hur igångsättningen utvecklas. Vägarna är ju inget roligt någonstans, och banan är så tråkigt, så det är tillräckligt svårt att hålla ridsuget uppe. Underlaget växlar från lerigt till stenhårt så jag får anpassa passen helt enkelt.

Men Annie alltså. En dag grinig, och en annan dag helt underbar! Red lektion i fredags, då vi så småningom töltade i enhandsfattning i serpentiner över banan. Där var hon fantastisk! Underbar känsla när hon töltar på i låg form, ingenting i handen och så lite whoa och stopp. Och så lite säte och igång i i tölt igen. En känsla att minnas och plocka fram de dagarna det inte går så bra.

Tror djuren känner också lite "höst-depression", det är mörkt jämt, går inte att rida ut på veckodagarna, alltid på med pannlampa på promenaderna till och från stallet, matte känner sig trött jämt och lite less ibland. Tre veckor till, sedan vänder det! Hoppas inte bara ljuset kommer tillbaka men också lite mer ork, glädje och inspiration!