Att sätta igång en skadad häst

I måndags var det dags för röntgen igen. Ännu en tur till Ultuna. Ännu en gång gick Villimey snabbt och lugnt  med framhovarna på släpets ramp och sedan stod hon där. Hjälpande kompisar fick lyfta ett ben i taget, tills båda backhovarna hamnade på rampen, då kunde hon gå resten själv. Men som sagt, ingen panik, ingen orolig häst bara "nja,, jag vet inte om jag har lust nu, jag har tid, jag ska fundera på saken".

På kliniken avböjde jag att hon skulle få lugnande, det hade hon inte behövt tidigare och det behövdes inte denna gång heller. Tog inte lång tid så var vi på väg hem igen, och jag väntade på att veterinären skulle ringa. Men, det dröjde, bilderna skickades till fel person så först i onsdags fick jag höra, och denna gång också se på bilderna.

Det har bildats mycket nytt ben, vilket är bra såklart. Men, på en bild kan man fortfarande ana sprickan, och den ska egentligen inte synas allt längre. Därför får vi följa försiktighetsprincipen - hon får fortfarande ingen total frihet, dvs hon måste gå kvar i sin egen lilla hage. Men hon får sättas igång lite lätt med tömkörning, handhäst, börja trava under ordnade former, och skrittas uppsutten.

Det där med ordnade former ...

Jag började i förrgår med att  gå på banan i skritt i olika tempo och "följ". Hon ökade väldigt fint när jag ökade och travade nästan. Kände mig nöjd med det, så på väg tillbaka till stallet hoppade hon rakt upp i luften av någon anledning. Bara för att, antar jag. Promenad i går, även där lite hopp och studs.
Idag tänkte jag att jag ändå måste gå vidare och ta med henne som handhäst. Tyvärr kände väl även Annie av min nervositet, skulle rida henne lite på banan innan och hon var grinig och bångstyrig. Vi fick sällskap ut, och halvvägs till Agersta var jag på väg att ge upp. Så tog snälla kompisen Villimey som handhäst och vi kunde fortsätta. Då kunde jag också se henne när hon tog några travsteg- ingen hälta då inte! Skönt, men det är fortsatt spännande hur igångsättningen utvecklas. Vägarna är ju inget roligt någonstans, och banan är så tråkigt, så det är tillräckligt svårt att hålla ridsuget uppe. Underlaget växlar från lerigt till stenhårt så jag får anpassa passen helt enkelt.

Men Annie alltså. En dag grinig, och en annan dag helt underbar! Red lektion i fredags, då vi så småningom töltade i enhandsfattning i serpentiner över banan. Där var hon fantastisk! Underbar känsla när hon töltar på i låg form, ingenting i handen och så lite whoa och stopp. Och så lite säte och igång i i tölt igen. En känsla att minnas och plocka fram de dagarna det inte går så bra.

Tror djuren känner också lite "höst-depression", det är mörkt jämt, går inte att rida ut på veckodagarna, alltid på med pannlampa på promenaderna till och från stallet, matte känner sig trött jämt och lite less ibland. Tre veckor till, sedan vänder det! Hoppas inte bara ljuset kommer tillbaka men också lite mer ork, glädje och inspiration!

Höst och lera och mörker och oro

Jag brukar gilla hösten. Men i år är det inte riktigt så, jag är less på leriga stigar, leriga hästar, en lerig hund, en lerig hall, att gå ner till stallet i mörkret, att gå hem i mörkret, att rida på banan jämt för att det är mörkt och jag gillar inte att rida ut i mörkret.

Så, lite gnäll. Kan vara så att det är en del oro också som smyger sig på.  Oron för Bond, hur det går med bråcket, om han har ond i sina artros-tassar. Oron för Villimey, hur det går med sprickan, läker den fortfarande fast hon studsar lite på promenaden ibland. Oron att hon deppar efter all tid i boxen och i sin lilla hage, utan att få röra sig ordentligt. Och ibland oron för Annie, är hon glad, mår hon bra, kan hon komma över en del negativa minnen.

Fast det är klart. Bond mår för det mesta bra, han vill busa och blir jätteglad när han får träna något. Villimey mår för det mesta bra, om det inte är små troll ute som vill äta upp små svarta hästar så man måste kasta sig och studsa lite. I dag var trollen ute i skymningen. Och Annie är ju glad och social och är hon lite grinig så går det ju över lika snabbt.

Så faktiskt är det inte så farligt.

Hösten är bäst /Herbst ist die schönste Jahreszeit

Jag älskar hösten. Höst betyder att sommaren är slut. Och sommar för mig är lika med jobb, att ha jour, att inte kunna planera någonting. Också såklart att ha roligt på myggbekämpningen, det ska jag erkänna. Men så var de senaste 4 somrarna också väldigt överskuggade av Gludurs problem med EMS och fång. Att bestämma när gräset hade vuxit upp för mycket så han inte kunde gå med de andra hästarna längre. Att fundera var han skulle gå. Att se till att han fick tillräckligt med mat dvs hö. Oron om han skulle få fång igen, att han var för smal, att han blev tjock i nacken. Mycket bekymmer.

Hösten var den tiden då han kunde vänjas tillbaka till hagen med sina kompisar. Tiden då myggsäsongen är avslutad, och jag kunde andas ut. Denna höst är lite annorlunda. Gludur finns inte med mig längre, hoppas han får äta hur mycket gräs han vill på de evigt gröna ängarna.

Hösten är fortfarande en vacker årstid. Denna höst är helt magisk med alla färger. Första bilden nedan är tagen hemma hos mig.

Jag har börjat hjälpa min stallkompis Linda med hennes unghäst Villimey från Tuna. Villimey är 4 år nu och ska ridas in. Jag har aldrig jobbat med så unga hästar, så det är nytt, spännande och lärorikt. Hittills har vi longerad henne och kört markarbete, och så har hon vant sig vid träns och tyglar. Det kommer mer om hennes träning snart, men först , passande till dagens tema, en fin höstbild på henne (längst ned på sidan).


Der Herbst ist meine Lieblingszeit. Herbst bedeutet, dass der Sommer vorbei ist. Und Sommar bedeutet für mich Arbeit, Bereitschaft, und nichts planen zu können. Natürlich auch Spass bei der Arbeit mit der Stechmückenbekämpfung, das will ich nicht leugnen. Aber die letzten 4 Sommer waren ausserdem von Gludurs Krankheit überschattet. Zu bestimmen, wann das Gras zu sehr gewachsen war und er nicht mehr mit seinen Kumpels auf der Weide sein konnte. Zu überlegen, wo er am besten den Sommer über gehen sollte. Dass er genug zu essen hatte. Und so ständig die Unruhe, dass er wieder Hufrehe bekommen konnte, dass er zu dünn war, dass der Nacken wieder anschwellte. So viele Sorgen.

Herbst war die Zeit, wo er wieder an die Weide mit seinen Kumpanen gewöhnt werden konnte. Die Zeit, wo die Mückensaison vorbei war, und ich wieder ruhig atmen konnte. Dieser Herbst ist anders. Gludur ist nicht mehr da, und ich hoffe, er darf soviel Gras fressen wie er will, da wo er jetzt ist.

Der Herbst ist immer noch eine schöne Jahreszeit. Dieser Herbst ist magisch mit all seine Farben. Das erste Bild weiter unten ist bei mir daheim aufgenommen.

Mittlerweile helfe ich meiner Stallfreundin Linda mit ihrem Jungpferd Villimey von Tuna. Villimey ist 4 Jahre alt und soll jetzt eingeritten werden. Ich habe noch nie mit so jungen Pferden gearbeitet, das ist also neu, spannend und lehrreich für mich. Bisher wird sie longiert und vom Boden gearbeitet, sie hat sich auch bereits an Trense und Zügel gewöhnt. Bald kommt noch mehr über das Training mit Villimey, aber hier schon mal passend zum Thema ein herbstliches Bild von ihr.

härliga höstfärger hemma hos mig
herrliche Herbstfarben bei mir daheim

Villimey från Tuna