Sorg och paus

Sorgen är stor. Bond har lämnat mig, oss, hastigt för en vecka sedan.
Allt var som vanligt tisdag kväll, vi var på stallet, åt, han ville göra något så vi tricktränade lite. Vi höll på att lära in att han skulle stå i Foppa-tofflor och så småningom gå i dem. Sedan gick vi och lade oss. Runt midnatt väckte han mig och sprang nerför trappan , som han brukar när han måste kräkas. Jag släppte ut honom, han kom in efter en stund, men ville ut igen. Kom inte, så jag gick ut och följde hans spår. Hittade att han hade spytt all mat, godisbitar och något som kunde vara hovrester. Då trodde jag att det var det som var problemet. Jag hade fel. Mardrömsnatten fortsatte, han var orolig, ville gå ut, kunde inte komma till ro. Vi promenerade två gånger. Han spydde galla och sedan bara vit skum. När han en gång fick gå ut, inte kom efter en lång stund och jag började leta efter honom så såg jag honom komma tillbaka på uppfarten. Han har aldrig någonsin sprungit iväg sådär (förutom en gång i början efter en löptik), så min klump i magen växte. Det blev att åka till djursjukhuset, och på ultraljudet blev det tydligt att det inte fanns några hovrester eller liknande i tarmen. Det fanns en tumörartad massa och små förändringar på levern. Världen rasade. Det fanns inget val. Bonds bästa kompis, "plast-husse", skulle åka på semester dagen efter, men hann komma och ta farväl av Bond. Älskade hund, hans timing var märklig. Vi hade varit i Tyskland över julen, han hade träffat alla och varit glad som vanligt, älskad av alla. Och sedan precis innan plasthusse skulle vara borta 2 veckor. Som han hade väntat men nu gick det inte längre.

Han stormade in i mitt liv, och han stormade ut. Oförglömlig, min alldeles speciella vän och familjemedlem <3

Nu har han gått över regnbågsbron <3

Jag har ändå inte varit så bra på att blogga, och nu tar jag en paus.

Två underbara ridturer

Sådana soliga dagar som idag är det underbart att ha möjlighet till två härliga ridturer. Samt en hundpromenad, så jag fick verkligen en rejäl dos frisk luft och sol idag.

Först en lugnare tur med Villimey och sällis Hulda genom skogen med lite klättring. Glad och framåt häst, så skönt att vara igång med henne. Därefter snabbt iväg med nästa häst, för solen började försvinna. Blev en tur genom Kättslinge och tölt nästan hela vägen, i alla fall på en sträcka på ca 1,7 km. Funny Annie levererade, så himla roligt med henne just nu. Två nöjda hästar, och en nöjd matte.

Bond å andra sidan har haft lite hosta hela veckan, men pigg och glad för övrigt. Vi tog en fin promenad genom hästhagen på förmiddagen och fick då sällskap av Villimey som med bestämda steg följde med så länge det gick. Blir så glad att hon vill vara med igen och kommer fram. Bond vilade sedan upp sig hemma när jag var ute med hästarna, så på kvällen behövdes båda balansbrädan, freestyle-träning, godis-sök och tuggpinnar tills han var nöjd.

Villimey ser förskräckligt ut i pälsen, kala fläckar på många ställen och fäller också, men jag hittade inga spår efter löss eller pälsätare. Så det är troligen en följd av hennes grovtarmsinflammation och sjukhusvistelsen. Hoppas det blir bättre snart, och pälsen växer ut igen.

Hon är tillbaka...

...den lilla svarta flickan som dompterar sin större kompis, som bankar på boxdörren och visar tydligt vad hon tycker om boxvilan. Härligt! I morgon tror jag hon får prova att vara ute med stona en stund, jag ska ändå vara ledig och på stallet eftersom häst-tandläkaren kommer. Villimey strök jag såklart nu, men Annie är med. Och jag kunde absolut tänka mig att vara ledig ett tag till, för att återhämta mig från min semestervecka som inte riktigt blev så avkopplande som det var tänkt. 

Annie får snällt vänta bakom Villimey

Och idag kom första snön ! Liiiite tidigt kan jag tycka, fast det är vackert!

När allt rullar på

Allt går rätt bra just nu, nästan för bra. Annie var öm i hovarna efter verkningen, lite oväntat men hon gav tydliga besked. Alltså fick hon skor igen och allt kändes genast bättre. Hon bjöd på riktigt rolig ökad tölt på banan redan dagen efter. Villimeys hovar hade växt otroligt mycket senaste tiden, så hon blev spontant skodd samtidigt med Annie. Egentligen hade hon ca 4 veckor kvar, men det var helt omöjligt. Sanslöst hur hennes hovar såg ut redan. Men, nu är även hon gladare igen. Och Bond fick en raketbränsle-injektion igen och är också nöjd. Nja, kanske skulle han ändå önska sig mer mat, mer bus och mer tricksträning. Han fick springa med när jag red Annie på banan en kväll och ingen annan var på banan, han var jätteglad, men kunde också ligga kvar ibland när jag bad honom. Sedan kunde han inte låta bli och sprang med igen. Och Annie brydde sig inte alls om honom.

Som sagt, det är nästan för bra ibland....

Nu på helgen är det Freyfaxis lagtävling på Tuna, hästarna får vila och Bond och jag hänger i sekretariatet. Nya tag sedan nästa vecka!

Även en islandshäst kan vara en westernhäst

Nu sätter vi i gång, matte!

Filmtajm

Skulle filma hur Annie äter vattenmelon, men självklart skulle damen förneka att hon någonsin smaskat i sig vattenmelon. Men, hittade lite andra filmer, till exempel från hoppningen:

Och så en film på träningen med Annie, tölt i enhandsfattning, juni 2018. Vi rider mer och mer i enhandsfattning, det går bättre och bättre , jag lär mig också och jag ler alltid under dessa stunder. 

Och så en film på freestyle med Bond, det var ett tag sedan. Denna film är från en träning med freestyle-gänget i maj 2017. Här har vi också nära till skratt. Och jag blir lite sugen på att träna program igen, även om vi inte tävlar något längre. Kanske börjar förbereda för jul-showen snart....

 

Sommartider

Och så var det midsommar, lika plötsligt som varje år. Vännerna kom på besök för en vecka och vi hade det så bra. Hästarna hålls i gång lite lagom. Ridning ibland, och så en del löshoppning. Har visat sig att Villimey är en hopphäst och älskar att hoppa, hon tar i med full galopp ibland och verkar ha kul. Annie ser lite mera lagom på det, men hoppar hon med. Hon går utan skor nu, vi (hovslagaren och jag) bestämde att prova eftersom hon har så starka hovar och skulle kunna klara sig utan skydd i form av skor. Än så länge verkar det gå bra, hon går fram som vanligt och töltar på. Det blir i alla fall en extra koll när Villimey ska skos mitten av juli, så får vi höra hovslagaren bedömning.

Bond har haft en rejäl skov av artros och var blockhalt på höger framben för några veckor sedan. Det var troligen efter att vi har gått i stenblock-miljö och sedan några dagar senare lekte med hans älskade frisbee. Nu har han fått "raketbränsle" i form av Cartrophen-injektioner. Man börjar med fyra stycken med ca 1 vecka mellanrum. Det har som tur är funkat otroligt bra, Bond är pigg, glad och busig. Glad är han ju för det mesta. Men det syntes på honom att han var mycket påverkad av smärtan. Nu är han som före hältan, och jag är mer medveten om att se till att han inte busar för mycket eller tokrusar iväg. Vilket han ju gör ibland, men det visar ju också hans livsglädje. Jag är glad varje dag när jag ser hans glädje.

De får mig att skratta och de driver mig till vansinne

Jag har legat med feber till och från några dagar, och innan dess har det varit odrägligt varmt, så det har inte hänt särskilt mycket för djuren. Hästarna har gått ut i sommarhagarna nu, och är ute dygnet runt, jätteskönt. Innan stona gick över i sin hage  preparerade jag vajerna vid masten, där Villimey älskar att klia sönder sin man. Köpte rörisolering - enkelt att trä över och lite silvertejp som extra fäste. Väldigt nöjd med min idé.

Igår kväll skulle jag se till Villimey och Annie, och speciellt Villimey såg ut som hon hade kliat sig i mankammen. Både kom för att se om jag hade en morot, men båda försvann när jag tog fram salva och spray. Annie står utan att blinka när jag spraya henne i stallet eller på lilla ridbanan, Villimey gillar inte spray men salva brukar gå utan problem. Men nehej, igår ville ingen av dem ha något sådant på sig. När jag blev sur och svor varför jag inte kunde ha normala hästar, blev det såklart inte direkt bättre. Villimey blängde på mig och när jag på nåder fick ge henne en morotsbit gick jag hem.

Idag mötte de glatt upp bägge två, inga långsinta djur i alla fall. Tog de ner till lilla banan för en ordentlig genomgång med borstning och smörjning, inga problem. De verkade lite trötta, precis som jag efter feberdagarna. Jag ville gärna se att båda två var ok, så de skulle trava ett varv. Hämtade långpisken, drev på Villimey som fint började trava på en gång och upptäckte att Annie stod precis bakom min rygg och följde efter mig. Himla smart av henne, hon tycker att det här med att springa runt runt är under henne värdighet. Ändå kunde jag övertyga henne (när jag hade skrattat klart) att trava ett varv, men uppskattad var det inte. Så gick jag för att hämta de fodertillskotten som de får, och när jag kom tillbaka efter 5 minuter, så hade "någon" krävt sig genom lilla väskan som låg precis utanför grinden, hittat morotspåsen med en halv morot kvar samt en liten betforpåse som jag hade tänkt ta hem och blöta upp för morgondagen. Villimey stampade glatt runt på den. Den var tom. Jag vet inte om de lyckades äta något av betforflingorna eller om de flög i väg. Får väl titta till dem en gång till ikväll, bus-brudarna. Hoppas jag fortsätter må bra nu och orkar snart rida igen, det verkar behövas.

Bond är också uttråkad, men ändå anpassar han sig lätt till situationen. Fast det är lättare nu, när han är lite äldre. 12 år är fyllda! Han fick mig mest att skratta dessa dagar, när han försökte få igång mig lite i alla fall.

Sommar!

Hej! Hejdå!

Bond chillar i sommarvärmen

Hinner inte med...

...Att skriva allt som händer hela tiden.

Med Annie har jag varit på kurs i EXCA/speedtrail, och det var jättekul. Vi var 8 stycken som var på banan samtidigt, inklusive en hingst. Och märkligt nog började hon inte tokbrunsta med en gång! Hon har fått en örtblanding som heter "Grumpy Mare" (kunde inte motstå att testa pga namnet) och det verkar funka bra, jag har inte märkt av hennes brunstcykel lika tydligt som i fjol. På kursen fick vi prova olika hinder, till exempel en bro, rida med en fana, skjuta med en vattenpistol, öppna en grind och mycket mer. Superroligt, och vi lär säkert återvända och prova igen, de utökar också med hinder allt eftersom. Kursen var på Working Horses nära Örsundsbro, inte alls längt att åka för oss.

Sedan var vi med på Hästival hos Säva Ridcenter, där vi tillsammans med Katha och Hulda hade en  töltuppvisning. Vi hade tränat på en liten kadrilj, och sedan var och en för sig. Det var en ganska svår miljö i ridhuset med publiken på en kortsida, och Annie blev lite spänd, men skötte sig bra.

Villimey verkar ta Annies roll i år och visar tydliga brunst-beteende. Hennes ridning kommer i gång, och sedan blir det uppehåll igen, sist pga en myggbekämpning då jag var borta en vecka och supertrött när jag kom tillbaka. Hon har kliat sig väldigt lite, men än så länge går stona i hagen där det inte finns skog och inte någon vajer till en mast.  Det är nämligen hennes favorit kli-ställe , och snart lär de gå över i denna hage. Då gäller det att ha koll.

Bond mår också bra, även han var trött efter bekämpningen och njuter av att ligga ute i gräset och slappa nu.

På Hästival

15 år som hästägare

2003 köpte jag min första häst, Gludur från Källängen. Därmed har jag nu varit hästägare i 15 år, med ett kort uppehåll hösten 2013.  Jag har aldrig letat häst och kollat annonser, alla tre har hittat till mig på sitt eget sätt. Gludur fanns på Västerboda ridskola, där jag lärde mig rida islandshäst efter jag hade flyttat till Sverige. För att börja med blev jag medryttare på en annan häst, Soley,  som min ridskola-kompis köpte och som fanns på Tuna. Jag hade ridit Gludur mycket på ridskolan, sedan blev han såld men kom tillbaka. Och då kom dessa tillrop - men då kan ju du köpa honom! Vilket jag gjorde och aldrig ångrade. Gludur blev bara 18 år, han fick somna in augusti 2013.  Vi hade 10 år tillsammans. Bloggen startade för att jag behövde skriva av mig ( "till minne av Gludur").

Då hade jag just köpt Gludur - första bilden som hästägare

Han kunde apportera 

På en midsommarnattsritt

Jag har haft andra djur emellan också. 2008 flyttade en liten sibirisk dvärghamster vid namn Boris in hos mig. Ett litet djur, men med en stor personlighet och envishet. Han blev nästan 3 år. 

Inget att tillägga

Boris

2009 stormade nästa djur i mitt liv. Faktiskt enda gången jag kollade på annonser. Eller bättre sagt, en annons. Jag hade kommit fram till att jag ville ha hund och att jag kunde ha hund. Tittade på en hemsida med hundannonser, och där var han - Bond. Enda annonsen jag svarade på, och kort därefter flyttade han till mig. Helvild, mer i luften än på marken, men med mycket charm. Han lever nog upp till sitt riktiga namn, James Bond. Livet som hundägare öppnade ännu en ny värld för mig. Bond är en väldigt viktig del av mitt liv, han har tröstat mig när jag behövde det, han sprider massor med glädje, och livet med Bond blir aldrig tråkigt. 

Frisbeen har alltid varit favoriten

Bond har slitit ut en del leksaker under årens gång

High-five 

Efter Gludur fick somna in hade jag ett kort tag ingen häst. Men efter lite häst-paus och återhämtning tog jag en stallkompis erbjudande att hjälpa henne med sin unghäst. Det var Villimey, som jag köpte våren 2014. Och några år senare råkade jag hamna på denna sida om gångartshästar och blev intresserade av Rocky Mountain Horses. Hälsade på en Rocky Mountain uppfödare i Tyskland och träffade då på Little Anna för första gången. När jag ett år senare fick erbjudandet att köpa henne, så kunde jag inte motstå. Jag var lite rid-rädd just då efter en avramling, det var inte direkt logisk att köpa en häst till. Men på något sätt kändes det som det rätta då, och som tur är har det visat sig att det verkligen var det rätta beslutet. 

One size fits all, eller i alla fall två

För ett tag sedan hade jag en sadelutprovare från Deuber och Partner på besök. Jag ville kolla på lite andra westernsadlar, och DP har sadlar med ställbar bom, flexibom. Och så hade jag väl en liten dröm att hitta en sadel som jag kunde ha på båda hästar, fast de är rätt olika. Det blev till slut ett köp, en westernsadelvariant men med stoppning, egentligen en distanssadel. Quantum Western short and light heter den. Och den är precis det- kort och lätt. Betydligt lättare än min Crates-westernsadel. Crates-sadeln tycker jag egentligen om, den är cool men tung och jag hamnar lätt i stolsits. I Quantumsadeln hamnar jag mer i lodräta sitsen igen. Och den passar faktiskt otroligt nog på båda hästar! Lätt att justera framvalvet med en skiftnyckel, och stoppningen är mjuk.

Little Anna (just nu kallas hon också för Lilly) har jag ridit en del med Quantum-sadeln, och det känns rätt bra. Hon surar fortfarande när man sadlar, men reagerar faktiskt mindre på skänkeln. Och att den vägar mindre är ju klart en fördel. Har köpt en fin sadelfilt i ull, men börjat leta efter en annan sort sadelunderlägg med passform efter sadeln, filten är lite väl stor.

Denna helg har jag äntligen kunnat prova sadeln på Villimey också. Underlaget på banan har varit sisådär, med is under snön. Vi hat satsat mer på konditionsträning i korallen, hon har fått trava mer och mer tillsammans med Hulda och Flugs. Men jag ville gärna testa vad hon tycker om sadeln, och jag hade med Katha som moraliskt stöd på ovalen. Villimey skötte sig exemplariskt, vi skrittade några varv på ovalen både i lördags och söndags, och hon kändes glad och nöjd. Fick ingen riktigt bra bild på henne med sadeln, men någon bild blev det. Så kul att vara i gång med henne!

Så både lördag och söndag blev båda ridna, Villimey på banan och Lilly på ridtur med Flugs. I dag tog vi oss till grillplatsen och sedan töltade vi en lång sträcka tillbaka, helt underbart!

Även Bond har fått träna, vi har country-tema igen och improviserar typ linedance/country stomp. Jätteroligt att ha något att träna på! Och emellanåt busade vi i snön. En härlig helg, alldeles för kort....

man har aldrig tråkigt med Bond

Sedan Bond som 3-årig vilding stormade i mitt liv augusti 2009 så kunde helt enkelt allt hända. Han är en glad busig hund och då händer det saker. Nu är han 11 1/2 , har blivit lugnare men det händer fortfarande de mest konstiga saker. Som igår. På vägen hem från stallet skulle han som vanligt ta i kopplet, ha lite dragkamp och leka lite. Jag släppte kopplet, han sprang iväg, kom tillbaka och så hade han trasslat in ett bakben i kopplet. Trodde jag. Det släppte inte, och jag upptäckte då att kopplets karbinhake satt fast mellan trampdynorna! Hur fick han till det??? Troligen fanns det lite snö där så det frös fast också, men det satt verkligen som berget. Han fick ligga ner, jag försökte värma tassen och förstå mig på hur det egentligen satt fast. Försökte behålla lugnet när han reste sig och var upprörd, och till sist fick jag faktiskt av karbinhaken från tassen. Inget blod, ingen hälta. Bara en glad nöjd hund som studsade iväg. Mot nya äventyr förstås, alltid redo för bus.

Little Anna och friends firar ett år i Sverige!

Den 20 januari 2017 rullade lastbilen in på gårdsplanen, strax före midnatt. Så Little Anna och jag har nu känt varandra i ett år. Jag förstår henne bättre och bättre, och hon säger väl samma om mig.

Vi firade med en härlig ridtur i det vackra vinterlandskapet tillsammans med Flugsvinn och matte både idag och i går. Och fika till oss tvåbenta (en annan fyrbent fick väl också en smula).

Bond fick träna med våra freestyle-träningskompisar i en ny hundhall idag , vilket var väldigt roligt. Var ju länge sedan vi var med på gemensam träning, och han var superglad.

Och Villimey var i ridhuset i går med tömkörning på schemat, på underlag där man inte behöver tänka på eventuella halkiga isfläckar. Hon travade så där stel och ojämn i början, men blev mjukare och mjukare. Lite oplanerat satt jag också upp lite snabbt  på slutet och Katha ledde oss runt ett halvt varv.  Kul! Idag tog vi "bara" en promenad och hon var supertaggad, ville trava, och jag fick verkligen en powerwalk. Det blev lite studs och hopp också förstås, men det känns roligt att hon är så pigg.

En bra helg helt enkelt!

Hejdå 2017, hej 2018!

Bond och jag kom tillbaka från Tyskland på nyårsafton och hann med att fira in det nya året på Tuna, trevligt och mysigt som alltid.

Vad minns jag av 2017 - det stora äventyret i januari när hästarna skulle åka hit från Tyskland, och lättnaden när stora lastbilen körde in på gården strax efter tolv på natten. Att lära känna Anna/Annie "Ännsche" (Little Anna på badisch)  eller vad hon nu kommer att heta så småningom, det är inte klart än. Sådant tar mer än ett år.

Att jag sedan fick veta hela hennes historie senare under året hjälpte mig att förstå henne bättre. Hon har å andra sidan redan hjälpt mig att komma i gång med ridningen på ett nytt sätt, jag gillar verkligen western-ridningen, och ridrädslan har minskat och är nästan försvunnen. Nästan. Det är roligt igen att rida. Och tack vare alla lektioner så har vi ju kommit så långt att kunna rida i enhandsfattning och tölta i serpentiner. Med ett fånigt lyckligt leende....

Påsken kom beskedet att Bonds problem med perinealbråcket hade kommit tillbaka. När veterinären på Ultuna sade att det inte fanns någonting kvar att göra var jag chockad och fick bara fram att jag inte kunde fatta ett sådant beslut här och nu.  Och det är jag verkligen glad för, för vi fick prova med paraffinolja och laktulos, och det har ju faktiskt funkat. I maj firade vi hans 11:e födelsedag och jag är tacksam för varje dag med honom.

Sommaren var egentligen lugn tills Villimey blev halt i augusti, och det visade sig vara en spricka i benet. Hon fick stå inne i 6 veckor och sedan gå ut i en liten hage, och där är hon fortfarande, fast den har blivit lite större. Det tar tid, och det gör ont i hjärtat att se henne i lilla sjukhagen. Men det ska bli bra, och vi ska kämpa oss genom denna tid. Jag får försiktigt sätta igång henne nu, men det är så svårt på vintern. Snöklampar och ishalka sätter stop alldeles för ofta.

Ett roligare minne från 2017 är när Annie och jag var på vår första äventyr på Bro Parks galoppbana där vi deltog i en rasparad med amerikanska hästraser. Hon skötte sig exemplarisk och hon verkligen älskade att visa upp sig.

2018 då - friska djur står högst upp på min önskelista. Villimey ska tillfriskna helt och hållet och jag ska också börja rida henne igen, samtidigt som jag vill fortsätta  med frihetsdressyr med henne också. Bond ska hålla sig frisk, utan tarmproblem och utan allt för stora bekymmer med artrosen. Han fyller 12  i år, och jag hoppas verkligen att få ha honom kvar i mitt liv ett tag till. Annie "Ännsche" vill jag fortsätta lära känna och hjälpa henne att bli en glad och nöjd häst på alla sätt och vis.

Gott nytt år från oss!

Höst och lera och mörker och oro

Jag brukar gilla hösten. Men i år är det inte riktigt så, jag är less på leriga stigar, leriga hästar, en lerig hund, en lerig hall, att gå ner till stallet i mörkret, att gå hem i mörkret, att rida på banan jämt för att det är mörkt och jag gillar inte att rida ut i mörkret.

Så, lite gnäll. Kan vara så att det är en del oro också som smyger sig på.  Oron för Bond, hur det går med bråcket, om han har ond i sina artros-tassar. Oron för Villimey, hur det går med sprickan, läker den fortfarande fast hon studsar lite på promenaden ibland. Oron att hon deppar efter all tid i boxen och i sin lilla hage, utan att få röra sig ordentligt. Och ibland oron för Annie, är hon glad, mår hon bra, kan hon komma över en del negativa minnen.

Fast det är klart. Bond mår för det mesta bra, han vill busa och blir jätteglad när han får träna något. Villimey mår för det mesta bra, om det inte är små troll ute som vill äta upp små svarta hästar så man måste kasta sig och studsa lite. I dag var trollen ute i skymningen. Och Annie är ju glad och social och är hon lite grinig så går det ju över lika snabbt.

Så faktiskt är det inte så farligt.

Samling ute och nytt namn

Idag byggde jag en liten sjukhage till Villimey med mycket gott gräs. Som planerat hade hon fullt upp att beta och hade ingen tanke på att börja bralla. Vi har promenerat 10-15 minuter varje dag och hon skrittar på i rask skritt.

Medan Villimey var i sin lilla hage för första gången fick även Annie beta lite bredvid banan, innan vi hade lektion. Och Bond var med förstås. Så alla var samlade ute och vi delade på några äppelbitar. :)

Just det. Jag provar nya namn på Anna. Jag känner för många människor med detta namn. Och ett nytt namn kan markera att hon har börjat ett nytt kapitel i sitt liv. Hon har tidigare kallats för Abby och Annie. Annie är ju en ganska solklart variant, och kan funka bra. Testas nu. Andra idéer jag funderar att prova  är Angie och Honey. Få se vad som känns rätt.

7 veckor igen

I fjol bröt jag handleden och hade gips i totalt 7 veckor. I år fick Villimey en skada på frambenet som visade sig vara en spricka i rörbenet med totalt 7 veckor strikt boxvila.
Hoppas bara hon läker lika bra som jag gjorde. 3 veckor är kvar tills nästa röntgen. Hoppas hoppas hoppas.

Bond skrämde livet ur mig när han inte kunde bajsa en eftermiddag och kväll. Men så släppte det igen, med lite extra paraffinolja och laktulos, Och sedan har allt varit bra igen. Lättnad.

Anna mår bra, hon har klarat sig utan eksem och har en fin man och svans. Och vi var iväg på uppvisning, en rasparad med amerikanska hästraser på Bro Parks galoppbana. Ett riktigt äventyr, hon skötte sig fantastiskt och verkligen njöt av uppmärksamheten, att mingla runt bland folk och bli beundrad. En härlig utflykt som motvikt för alla tunga resor till Ultuna djursjukhuset.

Det händer saker hela tiden!

Dags för en kort uppdatering:

Villimey och jag har fortsatt med frihetsdressyr, men hon rids också regelbundet. Vi tar det fortfarande lugnt och det tog tid för mig att inte spänna mig vid minsta lilla händelsen. Men nu känns det som vi har kommit över det värsta, vi travar och vi har även börjat tölta. Känns väldigt roligt!

Sedan har det tillkommit en häst. En Rocky Mountain horse blev det till slut i alla fall, inte så planerat och inte så genomtänkt, men "an offer you can't refuse". Vintern 2016 fick jag erbjudandet att köpa "Little Anna" som jag red när jag hälsade på gården i Tyskland hösten 2015. Provred henne en gång när jag var i Tyskland över jul, köpte henne och i slutet av januari 2017 kom hon till Sverige!   Dessutom hade hon resesällskap av två islandshästar som också skulle till Tuna. Hon går bra ihop med alla islandsston, börjat landa, jag har fått hjälp med westernsadel och träns, och vi är i gång. Jag ångrar verkligen inte att jag bestämde mig för henne.

Bond har mått förträffligt bra hela vintern men innan påsken hände det som inte fick hända. Han hade problem att bajsa igen. Tillbringade en dag i väntrummet på Ultuna igen, och så kom diagnosen att bråcket har kommit tillbaka, om än inte så stor än, och att det inte finns någonting kvar att göra. Chock. Var verkligen inte beredd att fatta ett sådant beslut och vi bestämde att prova med höjd laktulosdos samt paraffinolja. Men får han problem igen så finns det ingenting att välja. Tungt. Det har gått 2 1/2 veckor nu, och hittills fungerar det. Men hur länge till, det vet man inte. Älskade hund. Njuter ännu mer av varje dag med dig.

Sammanfattning av sommaren

Det har varit en konstig sommar. I slutet av maj ramlade jag av. Villimey blev rädd, travade i väg, jag kände mig lugn och gjorde några förhållningar och då töltade hon (!) :). Sedan blev vi rädda båda två, hon kastade sig med en vändning, jag tappade balansen och mina ben kom åt hennes sidor, varav hon började bocka och jag föll av. Dumt nog bröt jag båtbenet i handleden och hade gips i 7 veckor.  Turligt nog var det vänster hand och jag är högerhänt.

Jag började läsa om frihetsdressyr och autentisk hästträning, tog några lektioner, ibland känns det som vi har jättebra kontakt, och ibland tappar jag bort mig. Ridningen har jag inte riktigt kommit i gång med igen, behöver nog träna mentalt och få hjälp.

Bonds problem med bråcket förvärrades under sommaren, han var inlagt två gånger för att det behövdes tömma. Väldigt bekymmersamt och vid andra gången bestämde jag tillsammans med veterinären att det skulle opereras igen. Mycket ångest! I slutet av augusti var det dags, och det kändes hemskt att lämna honom, och när jag hämtade honom på kvällen dagen efter operationen, kändes det ännu mer hemskt - vad hade jag gjort. Det hade blivit ett stort ingrepp, både att fixa perinealbråcket och så syddes tarmen fast vid bukhinnan eftersom han hade en utbuktning med divertiklar. Han var så ömklig när han kom hem. Men så blev han bättre för varje dag! Såren läkte finfint, ingen infektion och vi behövde inte åka in förutom när det var dags att ta bort stygnen. Han mår bra, är full av energi och bus igen, vill träna och är så där glad och vild som en Bond ska vara.


Så sommaren har varit slitigt på många sätt och vis, och även om allt har gått bra i slutändan, så måste jag återhämta mig och hitta lite nya krafter och motivation.

Balsam för själen i sommarhagen

plötsligt händer det

....jag mer eller mindre spontanköpte en ny sadel! Hade spanat på en modell, Star Trekk Island, en bomlös sadel som är bland de kortaste modeller på marknaden. Kollade begagnat -marknaden,  och så fanns det en! Efter en del kontakt med säljaren, bestämde jag mig att chansa och köpte sadeln. Det var ett jättebra beslut! Sadeln ligger väldigt bra på Villimey, och när jag red i den nu för första gången, kändes det också superbra. Får bra lodrätt sits, och den känns stadigt. Så, väldigt nöjd med mitt beslut! Hoppas Vitli är nöjd hon med!

Bond har fått träna freestyle i helgen i en ny hall vid Alunda. Kom fram till att även om jag tycker det är kul med nya Bond-programmet så ska vi satsa på Since she started to ride ett tag till, i alla fall på tävlingen i april. Det sitter fortfarande rätt bra, och det är moment han kan och tycker om. I nya programmet är ju några nya moment som inte sitter helt än.
Tyvärr har han visat lite artros-känningar de senaste veckorna. Han är lite stel i vänstra bakben på kvällarna efter han har legat, några dagar stod han på tre ben och då fick han en Rimadyl-kur. Sedan är han helvild på promenaderna och får han inte busa en dag så är han hopplös nästa dag. Tar tag i kopplet och ha dragkamp och hoppar och studsar. Bytte foder efter jag hade listat ut att RC har bytt recept för Mobility, och tagit bort Glukosamin och Kondroitin. Även om jag såklart inte vet om det är orsaken till hans besvär, så kändes det ganska dumt, han funkade ju så bra på detta foder. Men nu testar vi nästa veterinärfoder som ska innehålla lika mycket av dessa ämnen som det gamla fodret. Blir spännande att se om det ger effekt, jag räknar med att det tar ca 8 veckor tills en eventuell effekt visar sig.

vi fortsätter ha roligt tillsammans

Med Bond är det mest tricksträning på kvällen, han brukar kräva lite sådant. Läste om ett tips att testa om hunden förstår ord-kommandon genom att man intar en annan position än vanligt, t ex ha hunden bakom ryggen eller lägga sig på rygg. Provade det sista, och så några kommando som sitt, ligg, snurra, buga. Bond tyckte det var konstigt men genomförde momenten innan han hoppade på mig för att få belöning :) Sedan har jag börjat tänka på att ta upp James Bond - temat igen (efter ha varit på bio och tittat på senaste Bond-filmen), titelmusiken är ju ändå lite roligt. Några idéer har jag redan, så det kanske blir ett litet program, bara för att ha kul. Han är väldigt på, men tyvärr såg han lite stel ut igår kväll, och ikväll var han tydligt besvärad i sitt vänstra bakben (det med artros), så han fick en rimadyl. Hoppas det ger sig!

Med Villimey är det tre träningar som varvas: ridning, tömkörning och löslongering med fart. I går var det äntligen läget för ridning (inte svinkallt, inga klampar, ingen is), och det gick så bra så! Inga problem med uppsittning, metoden med godiset funkar superbra. Skrittade runt, flyttade för vikt, sedan blev det stopp någon gång när hon hörde något konstigt ljud men fick henne fram igen. Annars var hon rätt avslappnad, och jag med :)