onsdag 16 januari 2019

Sorg och paus

Sorgen är stor. Bond har lämnat mig, oss, hastigt för en vecka sedan.
Allt var som vanligt tisdag kväll, vi var på stallet, åt, han ville göra något så vi tricktränade lite. Vi höll på att lära in att han skulle stå i Foppa-tofflor och så småningom gå i dem. Sedan gick vi och lade oss. Runt midnatt väckte han mig och sprang nerför trappan , som han brukar när han måste kräkas. Jag släppte ut honom, han kom in efter en stund, men ville ut igen. Kom inte, så jag gick ut och följde hans spår. Hittade att han hade spytt all mat, godisbitar och något som kunde vara hovrester. Då trodde jag att det var det som var problemet. Jag hade fel. Mardrömsnatten fortsatte, han var orolig, ville gå ut, kunde inte komma till ro. Vi promenerade två gånger. Han spydde galla och sedan bara vit skum. När han en gång fick gå ut, inte kom efter en lång stund och jag började leta efter honom så såg jag honom komma tillbaka på uppfarten. Han har aldrig någonsin sprungit iväg sådär (förutom en gång i början efter en löptik), så min klump i magen växte. Det blev att åka till djursjukhuset, och på ultraljudet blev det tydligt att det inte fanns några hovrester eller liknande i tarmen. Det fanns en tumörartad massa och små förändringar på levern. Världen rasade. Det fanns inget val. Bonds bästa kompis, "plast-husse", skulle åka på semester dagen efter, men hann komma och ta farväl av Bond. Älskade hund, hans timing var märklig. Vi hade varit i Tyskland över julen, han hade träffat alla och varit glad som vanligt, älskad av alla. Och sedan precis innan plasthusse skulle vara borta 2 veckor. Som han hade väntat men nu gick det inte längre.

Han stormade in i mitt liv, och han stormade ut. Oförglömlig, min alldeles speciella vän och familjemedlem <3




Nu har han gått över regnbågsbron <3

Jag har ändå inte varit så bra på att blogga, och nu tar jag en paus.

söndag 16 december 2018

Det här med gångartshästar

Jag har två gångartshästar, men de är väldigt olika. Annie rids nästan bara i tölt för den är helt underbar, så varför rider någon annan gångart?  Hon är en säker tölthäst som håller gångarten hur länge som helst. Sedan har hon trav och hon kan jogga, men jämförelsevis är det ganska oskönt att sitta på. I USA säger Rocky Mountain horse -klubben "if you want to bounce, get a trampolin". Galoppen behöver stärkas, men lite är det samma här. Hon kan tölta rätt snabbt, så jag har inget större behov av galoppen. Och det är faktiskt rätt skönt, för då kan jag också fokusera träningen mer på att utbilda oss i Westernridningen med enhandsfattning och dessa signaler. Där har vi mycket kvar att lära oss, det är rätt svårt. 


På tur med Funny Annie, känner mig både happy och lucky med henne (pratar ibland lite engelska med henne så hon känner sig mer som "hemma") :D 


Villimey har visat fyra gångarter, och hon har tidigare töltat taktrent. Just nu är tölten dock borta. Och traven är inte helt ren heller under ryttaren. I longeringen travar hon finfint. Med ryttare blir hon lite av en Missouri Foxtrotter som inte sätter ner bakben och framben samtidigt, men bakbenet kommer lite senare än frambenet, det blir inget sväv. Kallas då för foxtrot, är bekvämt att sitta och Missouri Foxtrotter räknas också som gångartshäst. Hos en islandshäst är det dock inte önskvärt med denna typ av trav. Så nu är frågan varför det blev så och hur man tränar bort det. Hon har ju alltid haft problem med balansen men just nu travar och galopperar hon fint vid longering eller tomkörning. Hon har också gått ner i vikt, vilket borde underlätta. När det var dags för igångsättning efter skelettskadan på vänster frambenet valde hon tölt före trav. Sedan blev det plötsligt blandade gångarter. Och så var hon ju rejäl sjuk igen när hon fick colit, det får man inte glömma. Men hon verkar glad och framåt, och hon kommer alltid fram i hagen och vill följa med. Så projektet för nästa år blir helt enkelt att hjälpa henne sortera benen igen.

Från dagens pass då jag filmade både longering och ridning för att studera rörelserna.


lördag 24 november 2018

Två underbara ridturer

Sådana soliga dagar som idag är det underbart att ha möjlighet till två härliga ridturer. Samt en hundpromenad, så jag fick verkligen en rejäl dos frisk luft och sol idag.

Först en lugnare tur med Villimey och sällis Hulda genom skogen med lite klättring. Glad och framåt häst, så skönt att vara igång med henne. Därefter snabbt iväg med nästa häst, för solen började försvinna. Blev en tur genom Kättslinge och tölt nästan hela vägen, i alla fall på en sträcka på ca 1,7 km. Funny Annie levererade, så himla roligt med henne just nu. Två nöjda hästar, och en nöjd matte.

Bond å andra sidan har haft lite hosta hela veckan, men pigg och glad för övrigt. Vi tog en fin promenad genom hästhagen på förmiddagen och fick då sällskap av Villimey som med bestämda steg följde med så länge det gick. Blir så glad att hon vill vara med igen och kommer fram. Bond vilade sedan upp sig hemma när jag var ute med hästarna, så på kvällen behövdes båda balansbrädan, freestyle-träning, godis-sök och tuggpinnar tills han var nöjd.




Villimey ser förskräckligt ut i pälsen, kala fläckar på många ställen och fäller också, men jag hittade inga spår efter löss eller pälsätare. Så det är troligen en följd av hennes grovtarmsinflammation och sjukhusvistelsen. Hoppas det blir bättre snart, och pälsen växer ut igen.


söndag 18 november 2018

Roligt nästan jämt

Novembermörkret gör sig påmint när man ska planera en ridtur på helgen. Idag fick vi korta av ridturen för att hinna tillbaka innan mörkret. Villimey har ridits några gånger nu i veckan, hon känns bra men det är något som är svårt att sätta fingret på. Hon är fortfarande en aning skeptisk och avvaktande. Och pälsen är rufsig med några fler kala ställen än dem hon kliade av på rumpan. Min känsla är att sjukhusvistelsen var lite traumatisk för henne vilket inte är så konstigt. Hon stod isolerad, blev hanterad av många olika människor och så var hon ju verkligen allvarlig sjuk också. Det går nog över med tiden, och det är bara att fortsätta som vanligt med henne och ge henne mycket kärlek.



Annie är såklart i gång och just nu är hon sådär fantastiskt roligt att rida. Framåt, glad, lyhörd, töltar på, men även sidvärtsrörelse över en bom är inget problem. Undrade idag hur länge hon skulle tölta innan hon själv skulle vilja sakta av. Hon verkar ha fått bra kondition, våra turer till grillplatsen har nog gjort effekt. Börjat kalla henne Funny Annie, vilket jag tycker passar utmärkt. Hon är verkligen roligt att rida men också roligt att umgås med och så har hon själv roliga idéer ibland. Som i veckan när vi kom in och hon plötsligt upptäckte vattenskålen i stallgången som är mest för Bond och andra hundar och katter. Hon dök ner, smaskade på vattnet, och så ner igen. Funny Annie helt enkelt.


söndag 28 oktober 2018

Hon är tillbaka...

...den lilla svarta flickan som dompterar sin större kompis, som bankar på boxdörren och visar tydligt vad hon tycker om boxvilan. Härligt! I morgon tror jag hon får prova att vara ute med stona en stund, jag ska ändå vara ledig och på stallet eftersom häst-tandläkaren kommer. Villimey strök jag såklart nu, men Annie är med. Och jag kunde absolut tänka mig att vara ledig ett tag till, för att återhämta mig från min semestervecka som inte riktigt blev så avkopplande som det var tänkt. 

Annie får snällt vänta bakom Villimey
Och idag kom första snön ! Liiiite tidigt kan jag tycka, fast det är vackert!



onsdag 24 oktober 2018

Jag vill ha tråkigt....

....faktiskt. Denna vecka är jag ledig, skulle passa på med några dagars återhämtning från jobbstressen då kollegan ändå är på konferens. Nu behövs återhämtning från en helt annan typ av stress....I torsdags kväll ville Villimey inte äta. Men hon verkade väldigt lugn annars, inga andra tecken på kolik eller smärta, så jag bestämde att avvakta till nästa morgon. Då ville hon fortfarande inte äta, och då äntligen kom jag på att tempa henne. Hon hade 39,8! Ambulatoriska kom ut, misstänkt bukhinne -inflammation eller grovtarms-inflammation, colit. Ytterligare någon timme senare kom svaret från blodprovet -colit. Det var det Stinas häst Brunte dog av för några år sedan, så min enda referens till denna sjukdom var inte bra. Villimey blev inlagd på hästkliniken fredag kväll, och oron började. Inget samtal under lördagen - bra, då är hon inte sämre. Jag fick hälsa på henne eftersom hon stod på isolering. Hon var inte sämre, men inte bättre heller. Vill inte äta. Söndagsbesöket var lite med glädjande, hon tog några morötter och brödbitar, och lite gräs. Att se min lilla runda häst i en box fyllt med olika sorters hö, slagen gräs, betfor, lusern, musli, och inte smaska i sig något , det hade jag aldrig trott att jag skulle se.


Men så fortsatte hon åt rätt håll, blodvärden var bra, inflammationen på tillbakagång, bara aptiten som saknades. I går fick hon permission att komma hem, för att prova om hon äter bättre i hemmamiljön. Vilket hon hittills har gjort, kvällshöet åts upp och även det mesta av morgonhöet, mycket positivt. Så det allra värsta är över, bara hon fortsätter äta nu. Hon håller mig alert, denna hästen. Så jag verkligen inte ska få tråkigt!





fredag 7 september 2018

Filosofiska tankar en fredag kväll

På vägen tillbaka till hagen efter dagens ridpass på banan med Villimey kände jag mig så glad och nöjd över våra gemensamma framsteg. Så sade jag till kompisen att här skulle vi egentligen redan ha varit för några år sedan, men så blev det så mycket bök. Jo, svarade hon, visst kunde det vara så, men då hade du kanske inte tänkt på att skaffa en häst till.

Det var så himla bra svarat. Allt har en mening.

Så ikväll känner jag mig glad och tacksam för allt som på något sätt var meningen. Och i morgon åker vi och hämtar hem kompisens dräktiga sto!


En favvo-bild från maj 2017, när Annie och Villimey började bli kompisar. 



fredag 31 augusti 2018

När allt rullar på

Allt går rätt bra just nu, nästan för bra. Annie var öm i hovarna efter verkningen, lite oväntat men hon gav tydliga besked. Alltså fick hon skor igen och allt kändes genast bättre. Hon bjöd på riktigt rolig ökad tölt på banan redan dagen efter. Villimeys hovar hade växt otroligt mycket senaste tiden, så hon blev spontant skodd samtidigt med Annie. Egentligen hade hon ca 4 veckor kvar, men det var helt omöjligt. Sanslöst hur hennes hovar såg ut redan. Men, nu är även hon gladare igen. Och Bond fick en raketbränsle-injektion igen och är också nöjd. Nja, kanske skulle han ändå önska sig mer mat, mer bus och mer tricksträning. Han fick springa med när jag red Annie på banan en kväll och ingen annan var på banan, han var jätteglad, men kunde också ligga kvar ibland när jag bad honom. Sedan kunde han inte låta bli och sprang med igen. Och Annie brydde sig inte alls om honom.

Som sagt, det är nästan för bra ibland....

Nu på helgen är det Freyfaxis lagtävling på Tuna, hästarna får vila och Bond och jag hänger i sekretariatet. Nya tag sedan nästa vecka!

Även en islandshäst kan vara en westernhäst

Nu sätter vi i gång, matte!

söndag 12 augusti 2018

Lycka

När vi gör något så gör vi det på riktigt. Det verkar vara Villimeys inställning i alla fall. Denna gång var vi på hemvägen på ridturen, plötsligt kändes hon konstigt, vippade med öronen på ett speciellt sätt, och så kom känslan - hon är halt. Några steg till för att känna efter - ja, helt klart, hon är halt. Ok, jag ropar till kompisen framför oss att stanna, hoppar av och den rimligaste förklaringen för plötslig hälta är ju att hon har fått en sten i skon. Och ja, det var en sten i skon, men inte riktigt vad jag hade förväntat mig:


En sten som passade perfekt i hela skon, hur lyckades hon pricka den så exakt. Den satt som berget förstås , fastkilad i skon. Vi skickade iväg kompisen att hämta en hovkrats, men den första varianten var för mjuk och böjde sig, medan stenen rubbades ingenting. Jag blev lite orolig om det ens skulle gå att få loss stenen utan att dra av skon samtidigt. Så kom nästa stadiga hovkrats-variant med ponny-expressen och efter en hel del svordomar började stenen röra sig och ramlade ut. Vilken lycka!

Men den största lyckan är egentligen att jag nu rider Villimey på ridturer utan att jag känner mig spänd eller rädd, och då är hon ju inte heller det. Och gör hon lite studs åt sidan, så skrattar jag bara åt henne och så fortsätter vi. Ja, vilken lycka alltså!

I väntan på ponny-expressen :)


måndag 6 augusti 2018

Filmtajm

Skulle filma hur Annie äter vattenmelon, men självklart skulle damen förneka att hon någonsin smaskat i sig vattenmelon. Men, hittade lite andra filmer, till exempel från hoppningen:



Och så en film på träningen med Annie, tölt i enhandsfattning, juni 2018. Vi rider mer och mer i enhandsfattning, det går bättre och bättre , jag lär mig också och jag ler alltid under dessa stunder. 



Och så en film på freestyle med Bond, det var ett tag sedan. Denna film är från en träning med freestyle-gänget i maj 2017. Här har vi också nära till skratt. Och jag blir lite sugen på att träna program igen, även om vi inte tävlar något längre. Kanske börjar förbereda för jul-showen snart....

 


fredag 3 augusti 2018

Hopphästar

Det har varit alldeles för varmt nästan hela tiden och aktiviteterna med hästarna har varit begränsade. Det har blivit några ridturer, och Villimey har gått som handhäst eller så har kompisen ridit henne. De är så fina tillsammans, hon får Villimey att gå förbi alla faror med ett skratt, och de töltar för glatta livet! Härligt att se!

Det har också blivit en del löshoppning, för då måste vi människor inte sätta på oss långbyxor. Och hästarna är väl glada att slippa sadeln, deras ekvivalent till långbyxor. Och dessutom är ju löshoppning bra träning. Flugs och Villimey får hoppa en del tillsammans, de taggar igång varandra och har rätt kul. Annie har ingenting emot att hoppa men det här med att springa runt är under hennes värdighet, tycker hon.

Flugs och Villimey

Hopphäst. Vi får höja ännu mer snart.

Och Annie vill ha mer vattenmelon....