Lycka

När vi gör något så gör vi det på riktigt. Det verkar vara Villimeys inställning i alla fall. Denna gång var vi på hemvägen på ridturen, plötsligt kändes hon konstigt, vippade med öronen på ett speciellt sätt, och så kom känslan - hon är halt. Några steg till för att känna efter - ja, helt klart, hon är halt. Ok, jag ropar till kompisen framför oss att stanna, hoppar av och den rimligaste förklaringen för plötslig hälta är ju att hon har fått en sten i skon. Och ja, det var en sten i skon, men inte riktigt vad jag hade förväntat mig:

En sten som passade perfekt i hela skon, hur lyckades hon pricka den så exakt. Den satt som berget förstås , fastkilad i skon. Vi skickade iväg kompisen att hämta en hovkrats, men den första varianten var för mjuk och böjde sig, medan stenen rubbades ingenting. Jag blev lite orolig om det ens skulle gå att få loss stenen utan att dra av skon samtidigt. Så kom nästa stadiga hovkrats-variant med ponny-expressen och efter en hel del svordomar började stenen röra sig och ramlade ut. Vilken lycka!

Men den största lyckan är egentligen att jag nu rider Villimey på ridturer utan att jag känner mig spänd eller rädd, och då är hon ju inte heller det. Och gör hon lite studs åt sidan, så skrattar jag bara åt henne och så fortsätter vi. Ja, vilken lycka alltså!

I väntan på ponny-expressen :)