15 år som hästägare

2003 köpte jag min första häst, Gludur från Källängen. Därmed har jag nu varit hästägare i 15 år, med ett kort uppehåll hösten 2013.  Jag har aldrig letat häst och kollat annonser, alla tre har hittat till mig på sitt eget sätt. Gludur fanns på Västerboda ridskola, där jag lärde mig rida islandshäst efter jag hade flyttat till Sverige. För att börja med blev jag medryttare på en annan häst, Soley,  som min ridskola-kompis köpte och som fanns på Tuna. Jag hade ridit Gludur mycket på ridskolan, sedan blev han såld men kom tillbaka. Och då kom dessa tillrop - men då kan ju du köpa honom! Vilket jag gjorde och aldrig ångrade. Gludur blev bara 18 år, han fick somna in augusti 2013.  Vi hade 10 år tillsammans. Bloggen startade för att jag behövde skriva av mig ( "till minne av Gludur").

Då hade jag just köpt Gludur - första bilden som hästägare

Han kunde apportera 

På en midsommarnattsritt

Jag har haft andra djur emellan också. 2008 flyttade en liten sibirisk dvärghamster vid namn Boris in hos mig. Ett litet djur, men med en stor personlighet och envishet. Han blev nästan 3 år. 

Inget att tillägga

Boris

2009 stormade nästa djur i mitt liv. Faktiskt enda gången jag kollade på annonser. Eller bättre sagt, en annons. Jag hade kommit fram till att jag ville ha hund och att jag kunde ha hund. Tittade på en hemsida med hundannonser, och där var han - Bond. Enda annonsen jag svarade på, och kort därefter flyttade han till mig. Helvild, mer i luften än på marken, men med mycket charm. Han lever nog upp till sitt riktiga namn, James Bond. Livet som hundägare öppnade ännu en ny värld för mig. Bond är en väldigt viktig del av mitt liv, han har tröstat mig när jag behövde det, han sprider massor med glädje, och livet med Bond blir aldrig tråkigt. 

Frisbeen har alltid varit favoriten

Bond har slitit ut en del leksaker under årens gång

High-five 

Efter Gludur fick somna in hade jag ett kort tag ingen häst. Men efter lite häst-paus och återhämtning tog jag en stallkompis erbjudande att hjälpa henne med sin unghäst. Det var Villimey, som jag köpte våren 2014. Och några år senare råkade jag hamna på denna sida om gångartshästar och blev intresserade av Rocky Mountain Horses. Hälsade på en Rocky Mountain uppfödare i Tyskland och träffade då på Little Anna för första gången. När jag ett år senare fick erbjudandet att köpa henne, så kunde jag inte motstå. Jag var lite rid-rädd just då efter en avramling, det var inte direkt logisk att köpa en häst till. Men på något sätt kändes det som det rätta då, och som tur är har det visat sig att det verkligen var det rätta beslutet. 

Grattis till Gludur som skulle ha fyllt år i dag/ Herzlichen Glückwunsch Gludur, der heute Geburtstag hätte

Ja, 19 år skulle Gludur ha fyllt i år. Känns sorgligt. Å andra sidan är det gräs-säsongen nu och jag hade gått och oroad mig, och så hade han fått gå själv i sin lilla icke-gräs-hage.

Saknar honom <3 min vän i 10 år <3

Gludur wäre heute 19 Jahre alt geworden. Er fehlt mir, mein Kumpel unter 10 Jahren. <3

Hösten är bäst /Herbst ist die schönste Jahreszeit

Jag älskar hösten. Höst betyder att sommaren är slut. Och sommar för mig är lika med jobb, att ha jour, att inte kunna planera någonting. Också såklart att ha roligt på myggbekämpningen, det ska jag erkänna. Men så var de senaste 4 somrarna också väldigt överskuggade av Gludurs problem med EMS och fång. Att bestämma när gräset hade vuxit upp för mycket så han inte kunde gå med de andra hästarna längre. Att fundera var han skulle gå. Att se till att han fick tillräckligt med mat dvs hö. Oron om han skulle få fång igen, att han var för smal, att han blev tjock i nacken. Mycket bekymmer.

Hösten var den tiden då han kunde vänjas tillbaka till hagen med sina kompisar. Tiden då myggsäsongen är avslutad, och jag kunde andas ut. Denna höst är lite annorlunda. Gludur finns inte med mig längre, hoppas han får äta hur mycket gräs han vill på de evigt gröna ängarna.

Hösten är fortfarande en vacker årstid. Denna höst är helt magisk med alla färger. Första bilden nedan är tagen hemma hos mig.

Jag har börjat hjälpa min stallkompis Linda med hennes unghäst Villimey från Tuna. Villimey är 4 år nu och ska ridas in. Jag har aldrig jobbat med så unga hästar, så det är nytt, spännande och lärorikt. Hittills har vi longerad henne och kört markarbete, och så har hon vant sig vid träns och tyglar. Det kommer mer om hennes träning snart, men först , passande till dagens tema, en fin höstbild på henne (längst ned på sidan).


Der Herbst ist meine Lieblingszeit. Herbst bedeutet, dass der Sommer vorbei ist. Und Sommar bedeutet für mich Arbeit, Bereitschaft, und nichts planen zu können. Natürlich auch Spass bei der Arbeit mit der Stechmückenbekämpfung, das will ich nicht leugnen. Aber die letzten 4 Sommer waren ausserdem von Gludurs Krankheit überschattet. Zu bestimmen, wann das Gras zu sehr gewachsen war und er nicht mehr mit seinen Kumpels auf der Weide sein konnte. Zu überlegen, wo er am besten den Sommer über gehen sollte. Dass er genug zu essen hatte. Und so ständig die Unruhe, dass er wieder Hufrehe bekommen konnte, dass er zu dünn war, dass der Nacken wieder anschwellte. So viele Sorgen.

Herbst war die Zeit, wo er wieder an die Weide mit seinen Kumpanen gewöhnt werden konnte. Die Zeit, wo die Mückensaison vorbei war, und ich wieder ruhig atmen konnte. Dieser Herbst ist anders. Gludur ist nicht mehr da, und ich hoffe, er darf soviel Gras fressen wie er will, da wo er jetzt ist.

Der Herbst ist immer noch eine schöne Jahreszeit. Dieser Herbst ist magisch mit all seine Farben. Das erste Bild weiter unten ist bei mir daheim aufgenommen.

Mittlerweile helfe ich meiner Stallfreundin Linda mit ihrem Jungpferd Villimey von Tuna. Villimey ist 4 Jahre alt und soll jetzt eingeritten werden. Ich habe noch nie mit so jungen Pferden gearbeitet, das ist also neu, spannend und lehrreich für mich. Bisher wird sie longiert und vom Boden gearbeitet, sie hat sich auch bereits an Trense und Zügel gewöhnt. Bald kommt noch mehr über das Training mit Villimey, aber hier schon mal passend zum Thema ein herbstliches Bild von ihr.

härliga höstfärger hemma hos mig
herrliche Herbstfarben bei mir daheim

Villimey från Tuna

till minne av Gludur / zur Erinnerung an Gludur

(die deutsche Version kommt nach den Bildern...:) )

Det var ju inte så länge sedan min häst Gludur fick somna in, så detta inlägg är till hans minne!

Vi har haft 10 år tillsammans, han var åtta år när jag köpte honom. Han var en väldigt rolig häst, med sitt eget sinne för humör. Till exempel när han kom galopperande mot mig i hagen för att i sista sekund ger mig en busig blick och springa fram till Mia som alltid hade havre i fickan.

Han älskade små skogsstigar och försökte gärna övertyga mig om rätta vägvalet. Någon gång red vi lite vilse, och då skulle han få bestämma väg men det var ju inte kortaste vägen hem han valde. Han valde vägen som verkade roligast. Jag fick alltid vara lite beredd att han skulle svänga rakt in mot en liten skogsväg. Han hade sina egna idéer. :) Men han gick alltid framåt, överallt, oavsett hur det såg ut. En bulldozer....

Och han talade tydligt om han var tillfreds eller inte. Någon gång skulle jag i väg på ett jobb  och vara borta en vecka, så jag släppte honom med löshästarna i den underbara hagen vid Kronbacken en bra bit ifrån stallet. Fri tillgång till mat och en stor kuperad hage - kan det bli bättre. Men när jag kom dagen efter, min lediga dag innan jag skulle i väg, så kom han när jag gick in i hagen (ovanligt, man brukade inte se någon häst annars), gick förbi mig, gav mig en lång blick och ställde sig vid grinden och tittade mot stallet. Och blängde på mig. Och tittade mot stallet, och så på mig. Och så vidare. Sedan gav han mig en lång blick och sade "du fattar ju ingenting, människan". Och började gå längst staketet. Jag fattade ju att han ville tillbaka till stallet, och sedan förstod jag att han hade bråkat med en annan häst och ville tillbaka till kompisarna i valackhagen.  Fick ringa Linda, en stallkompis, med gråten i halsen, och hon skulle ju såklart hjälpa mig med mockning osv, så han vann till slut och fick komma hem till stallet.

Gludur var en väldigt lättlärd och orädd häst. Efter jag gått klickerkurs med Bond så började jag också träna honom med klicken. Han kunde plocka upp ett spö och en handske (väldigt praktiskt om man tappar något under ridturen), och han kunde "apportera"en handske. Ibland var jag med både Gludur och Bond på ridbanan och de fick turas om att apportera en handske. :)

2010 blev det konstaterad att han hade EMS, equine metabolic syndrome, vilket liknar diabetes hos människor. EMS hästar tål inte sockerarter som fruktan, som finns i gräs. Det är hög risk att de får fång. Det är ganska tråkigt om en häst inte får äta gräs, det är ju liksom det de vill. Gludur fick fång 2010, och så igen en lättare omgång 2012. Båda gångerna svarade han bra på medicineringen, och blev frisk igen och ridbar. Våren 2013 var han i bra form och på gott humör, pigg och glad. Men, han lät lite konstigt i stallet i bland, nästan som om han snarkade. Jag tror tyvärr att jag förträngde detta problem lite grand, han var ju så glad annars. När gräset började växa fick han gå i en liten del av en hage utan gräs och fick hö istället. Där var han själv, fast med hästar i hagarna bredvid. Men klart jag tyckte synd om honom. Sedan började han låta mer och mer, och så tog jag ut veterinär. Hon konstaterade att det satt i de övre luftvägarna och vi fick remiss till en specialist på Ultunas hästklinik.

Då anade jag, eller egentligen visste jag, att det var någonting som var allvarligt fel.

Och så var det - en tumör som tryckte på luftstrupen. Han fick somna in på Ultuna den 19 augusti 2013. Lilla hästen. Saknaden är stor. Att se hans tomma box i stallet när alla hästar är inne gör ond. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Tack för allt, Gludur  <3

2003, året jag köpte honom..så unga vi var ;)
in dem Jahr, in dem ich ihn kaufte, wir waren so jung ;)

också en tidig bild, vintern 2004 eller 2005, han var fortfarande rätt mörk
auch ein Bild von früher, 2004 oder 2005, er war noch ziemlich dunkel

vi tävlade inte så ofta, och bara på skoj
wir haben nicht so oft an Turnieren teilgenommen, und dann nur zum Spass

till exempel på Freyfaxis lagtävling
zum Beispiel am Mannschaftsturnier von Freyfaxi Islandpferdeklubb

Gludur uppträder på en tävling 2012, han hämtar en vante :)
ein Auftritt auf einem Turnier 2012, er bringt einen Handschuh

vinter 2013, han njuter av snön
Winter 2013, er geniesst den Schnee

Gludur war mein erstes Pferd, und allein deshalb wird er immer einen speziellen Platz in meinem Herzen haben. Ich kaufte ihn 2003, er war damals acht Jahre alt. Zehn Jahre haben wir zusammen verbracht. Zehn Jahre mit vielen schönen Erinnerungen an mein verrücktes dickköpfiges Pferdchen, wenn auch etwas wehmütig. Er fehlt mir sehr.

Gludur hatte Sinn für Humor, seinen eigenen Humor. Einmal kam er im vollem Galopp auf der Koppel auf mich zu, warf mir in letzter Sekunde einen verschmitzten Blick zu und galoppierte an mir vorbei zu Mia, die immer Hafer in der Hosentasche hatte. 

Auf Ausritten mochte er am liebsten kleine Waldpfade, und er versuchte immer, bei der Wegwahl mit zu bestimmen. Einmal durfte er bestimmen, da wir nicht sicher waren, welcher Weg zurück führte. Doch wählte er nicht den kürzesten Weg zurück Richtung Stall, sondern den Weg, der am interessantesten aussah. Ich musste immer bereit sein, da er gerne blitzschnell auf kleine Wege abbog. Aber er ging immer vorwärts, ohne Rücksicht auf Verluste, überall, egal ob durch Gebüsch oder über Stock und Stein. Manchmal nannte ich ihn einen Bulldozer...

Er zeigte immer deutlich seine Meinung, vor allem wenn er unzufrieden war. Einmal brachte ihn ihn auf unsere wunderschöne Koppel Kronbacken, die etwas vom Stall entfernt liegt, da ich wegen meiner Arbeit mindestens eine Woche weg sein würde. Als ich am nächsten Tag kam, um nochmal nach dem rechten zu schauen vor meiner Abreise, kam er zum Koppelzaun, was mich wunderte - normalerweise sah man da kein Pferd. Er warf mir einen langen Blick zu, ging an mir vorbei zum Koppeleingang und schaute Richtung Stall, dann zu mir, dann zum Stall usw. Dann warf er mir einen Blick zu der sagte "Du kapierst aber auch gar nichts, Mensch". Es war nicht so schwer zu kapieren, dass er zurück zum Stall wollte....Ich verstand auch kurz darauf, dass er sich mit einem anderen Pferd nicht verstand und zurück zu seinen Kumpels am Stall wollte. Unter Tränen rief ich Linda an, eine Stallfreundin, die selbstverständlich versprach, mir mit Ausmisten usw. zu helfen. Also durfte er zurück und war zufrieden. 

Gludur war selbstsicher und lernte schnell. Er hatte eigentlich vor nichts Angst. Nachdem ich mit Bond einen Clickerkurs belegt hatte, brachte ich auch Gludur ein paar Tricks durch Clickern bei. Er konnte eine Reitgerte und einen Handschuh aufheben (sehr praktisch wenn einem was während des Reiten herunterfällt und das Pferd es wieder aufheben kann), und einen Handschuh apportieren. Manchmal war ich mit Bond und Gludur auf der Reitbahn, und sie durften  abwechselnd einen Handschuh apportieren :) 

Leider gab es auch schlechte Zeiten. 2010 bekam Gludur die Diagnose "equine metabolic Syndrome", EMS. EMS-Pferde sind im Prinzip wie Diabetiker, sie vertragen kein Zucker und haben ein hohes Hufrehe-Risiko. Zucker findet sich in Gras, und EMS-Pferde vertragen also oft kein Gras. Eine schlechte Kombination, Pferde, die kein Gras fressen dürfen. Gludur bekam Hufrehe 2010 und eine mildere Form 2012. Beide Male antwortete er gut auf die Behandlung und wurde wieder gesund und reitbar. Im Frühjahr 2013 war er in guter Kondition und bester Laune!

Aber da war eben noch mehr. Manchmal gab er komische Geräusche von sich, es klang als ob er schnarchte. Ich muss zugeben, dass ich das wohl ein bisschen verdrängte, er war ja ansonsten so super gelaunt. Aber dann wurde es schlimmer, und ich holte die Tierärztin. Sie konnte nur sagen, dass er ein Problem in den oberen Luftwegen hatte, und schickte uns zu einer Spezialistin an der Ultuna Pferdeklinik in Uppsala. 

Und da wusste ich eigentlich, dass es sich um ein ernsthaftes Problem handelte.

Gludur hatte einen Tumor, der auf die Luftröhre drückte. Am 19. August wurde er in der Pferdeklinik von seinem Leiden erlöst. Und der Anblick seiner leeren Box tut immer noch weh.
Danke für alles, Gludur! <3