ibland går det bra och ibland går det dåligt

...och träningen med Bond idag gick dåligt. Jag som kände mig så duktig när jag plockade ihop träningsryggsäcken och åkte till ridhuset. Vi var ensamma, och han var mycket okoncentrerad. Nosade hit och dit. Tog ett första hopp genom armarna för att sedan försvinna in i tunneln eller lukta på någon magisk fläck. Kom tillbaka efter mycket lockande och skrikande för nästa hopp bara för att försvinna igen i sin egen värld. Och så vidare. Mest arg var jag sedan på mig själv för jag blev förbannad på honom. Skällde ut han istället för att försöka skapa en positiv känsla och övertyga honom att jag är roligare än allt annat. Som tur är tar han inte åt sig allt för mycket, en kort stund då han såg lite förvirrad ut - "vad skriker du för, jaja jag kommer väl då, vad var det du vill att jag ska göra, jaja, jag försöker väl då" för att sedan gå tillbaka till " oj vänta bara det luktar så gott därborta jag måste kolla in det" och så emellanåt " hej hej hej vad ska vi göra nu vad ska vi göra nu vad ska vi göra nu". Tokstolle. Det gick inte att köra hela programmet. Helt omöjligt.

Det är dessa dagar jag undrar varför jag envisas med att anmäla oss till träningstävlingar och till och med riktiga tävlingar. Han är superduktig när allt stämmer men så tappar han koncentrationen. Jag kämpar på, honom spelar det ingen roll, han är glad ändå. Så varför? Varför utsätter jag mig och oss för detta? Jag är ingen tävlingsmänniska. Jag var med på en tävling för att kunna testa att köra ett helt program. Och för att min kompis Eva tyckte vi skulle hänga med ;).Vi har tävlat två gånger, och det har gått som förväntat - en hel del nosande och emellanåt sätter han några tricks. Inga höga poäng förstås. Men ingen diskning heller, han har inte lämnat planen. :) Alltid något! Men chansen att det blir bättre och han nosar mindre - jag vet inte. Och jag vill inte hamna i fällan att jämföra oss med alla andra duktiga ekipage. Alla andra hundar som är 110% koncentrerade och kör komplicerade program med glad viftande svansar. Och så min dåre som far runt och har sig - men hans svans viftar, det lovar jag. :D Han är glad, han är alltid glad - och egentligen vill jag väl bara vara som Bond, glad och ha kul och helt enkelt glömma bort allt runt omkring mig ibland. Tyvärr är det svårare för mig, men jag får ha denna glada tokiga hund som förebild. :) Och som min bästa vän. <3

Du och jag <3 (Foto Susanne Jaczewski)

Det bästa han vet.