Väldigt jobbiga två dagar, men nu börjar i alla fall ett visst lugn komma över oss. Detta har hänt:
I tisdags skrek Bond till någon gång på kontoret, jag kunde inte se vad som hade hänt och sedan först på kvällen visade han någon gång lite hälta, ville inte belasta höger bakben. Men det gick över lika snabbt, och hela onsdagen syntes det ingenting och märktes ingenting på honom heller. Han var glad och med på jobbet, stallet och klubbens årsmöte.
Men torsdag morgon, då klev han upp och sträckte upp vänster bakben. Ville inte gå i trappan. Följde med till brevlådan och gick rätt ok, men lade sig sedan i sin korg - han brukar ligga bredvid mig på soffan när jag läser tidningen. Och där låg han. Jag öppnade kylskåpet, tog ut osten - då brukar han står där när jag vänder mig om, men inte då. Då visste jag att något var fel. Han ville inte röra sig. Lockade honom till bilen och körde raka vägen till Ultuna. Där vill han inte hoppa ut från bilen.
Vi fick vänta en stund, sedan kom en veterinärstudent som undersökte honom först. Då skrek han till när hon undersökte höger fram. Efter en lång väntan kom hon tillbaka med veterinären. En undersökning till, då skrek han på flera ben. Plus att han sedan lade sig på sidan och blundade. Inte hans stil när vi är på sådana ställen, och där blev jag riktigt rädd. Veterinären ville ha honom kvar för att ge honom smärtlindring och för att kunna sätta i gång med undersökningar (röntgen, blodprov) med en gång. Jag insåg att det var det bästa, men det var tufft att lämna honom!!
Sedan började en lååååååång väntan. De skulle ju först höra av sig nästa dag, dvs idag fredag. Det var hemsk och såklart spökade allt möjligt i min hjärna. Bedövade mest med att spela datorspel på Facebook för att undvika dessa jobbiga tankar.
Men så ringde veterinären idag vid tvåtiden, han hade svarat bra på smärtlindring och antiinflammatoriska och fick komma hem!! Röntgen hade visat pålagringar på tålederna, vilket kan tyda på artros. Sedan får vi svar från blodprovet nästa vecka. Han har fortsatt smärtlindring och så ska han få Metacam. Vi tar en dag i taget.
Men nu är han alltså hemma, här bredvid mig på soffan. Han har ett plåster med smärtlindring till på söndag och måste därför ha tratt, vilket han tycker är hemsk. Men jag är så glad att ha honom hemma igen. Och att han var sig lik när sköterskan kom med honom, hon kunde inte hålla honom :) Skillnaden till dagen innan var total, i dag var han som vanligt, glad och galen :) som en Bond ska vara :)
 |
| mitt <3 med tratt och plåster, men i alla fall hemma! |
Kurzfassung auf Deutsch:
Am Donnerstag morgen wollte Bond sein linkes Hinterbein nicht belasten, und auch nicht die Treppe heruntergehen. Als er in seinem Korb lag und nicht reagierte, als ich den Käse herausholte, wusste ich, das etwas nicht stimmt.
Wir fuhren direkt zum Tierkrankenhaus in Uppsala, und die Tierärztin wollte, dass er da bleibt, um etwas gegen seine Schmerzen zu bekommen und gleichzeitig ausführlicher untersucht zu werden. Es war nicht leicht, ihn da zu lassen, aber natürlich das beste für ihn.
Dann began für mich das lange Warten, denn die Klinik sollte sich erst am nächsten Tag, also Freitag wieder melden. Jede Menge dumme Gedanken in meinem Kopf, die ich mit mit Computerspielen auf Facebook zu vernebeln versuchte.
Aber dann heute nachmittag der erlösende Anruf - es ging ihm viel besser, und er durfte heim. Die Röntgenaufnahme zeigte Hinweise auf Arthrose in den Zehengelenken, und die Ergebnisse der Blutuntersuchungen kommen erst nächste Woche. Nun lassen wir einen Tag nach dem anderen auf uns zukommen.
Hauptsache, Bond ist daheim!! Als ich ihn abholte, war er wie immer, gut gelaunt und durchgedreht, die Tierpflegerin konnte ihn nicht halten :) genauso, wie ein Bond sein soll!! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar