I går var vi på röntgen igen, Villimey och jag. Vi börjar bli van. Hon var fantastisk cool och lugn, fast det var första gången på 6 veckor som hon fick komma ut. Röntgen av benet gjordes återigen utan att hon behövde lugnande. Vi åkte hem, och väntade på telefonsamtal. Men Ultuna hann inte skicka röntgenbilderna till min ordinarie veterinär förrän i dag, och det var en lång och nervös väntetid. Men - benet läker bra, sprickan syns fortfarande, men allt är som det ska vara. Så nu får vi börja promenera! Så glad! Vi får utöka promenadtiden under 6 veckor så länge vi (jag) orkar, sedan är det röntgen igen. Hon kan också få komma ut i en liten sjukhage. Så skönt!
Sedan tog Annas tidigare ägare kontakt med mig, hon som importerade henne från USA när hon var två år. Så berättade hon allt som hade hänt Anna och det är som tagen ur en film, så mycket tragik. Kortfattad så var Anna en supertrevlig, glad och söt häst. Sedan var ägaren tvungen att sälja henne av personliga skäl, och hon hamnade så småningom hos någon annan, och allt verkade bra. Men så besökte ägare nr 1 henne efter ett år, och då var hästen arg och aggressiv. Så tragisk, så mycket missförstånd och sådan orättvisa och otur. Ägaren nr 1 hade så gärna velat köpa tillbaka henne, men det var så mycket otur att det inte lyckades. Lilla Anna, nu får jag se till att det blir en helglad och nöjd häst av dig igen.
Lite medtagen efter all anspänning med Villimeys röntgen och så Annas historie. Skönt att ha en sovande Bond bredvid mig på soffan som sprider lugn.
Vilken dramatik! Och härligt att det ser så bra ut.
SvaraRaderaJa, det är härligt att börja promenera. Och att det det går åt rätt håll. Och att jag vet mer om Annies bakgrund. Allt ska bara bli bättre nu, för alla djur och människor! :)
SvaraRadera