Sorg och paus

Sorgen är stor. Bond har lämnat mig, oss, hastigt för en vecka sedan.
Allt var som vanligt tisdag kväll, vi var på stallet, åt, han ville göra något så vi tricktränade lite. Vi höll på att lära in att han skulle stå i Foppa-tofflor och så småningom gå i dem. Sedan gick vi och lade oss. Runt midnatt väckte han mig och sprang nerför trappan , som han brukar när han måste kräkas. Jag släppte ut honom, han kom in efter en stund, men ville ut igen. Kom inte, så jag gick ut och följde hans spår. Hittade att han hade spytt all mat, godisbitar och något som kunde vara hovrester. Då trodde jag att det var det som var problemet. Jag hade fel. Mardrömsnatten fortsatte, han var orolig, ville gå ut, kunde inte komma till ro. Vi promenerade två gånger. Han spydde galla och sedan bara vit skum. När han en gång fick gå ut, inte kom efter en lång stund och jag började leta efter honom så såg jag honom komma tillbaka på uppfarten. Han har aldrig någonsin sprungit iväg sådär (förutom en gång i början efter en löptik), så min klump i magen växte. Det blev att åka till djursjukhuset, och på ultraljudet blev det tydligt att det inte fanns några hovrester eller liknande i tarmen. Det fanns en tumörartad massa och små förändringar på levern. Världen rasade. Det fanns inget val. Bonds bästa kompis, "plast-husse", skulle åka på semester dagen efter, men hann komma och ta farväl av Bond. Älskade hund, hans timing var märklig. Vi hade varit i Tyskland över julen, han hade träffat alla och varit glad som vanligt, älskad av alla. Och sedan precis innan plasthusse skulle vara borta 2 veckor. Som han hade väntat men nu gick det inte längre.

Han stormade in i mitt liv, och han stormade ut. Oförglömlig, min alldeles speciella vän och familjemedlem <3

Nu har han gått över regnbågsbron <3

Jag har ändå inte varit så bra på att blogga, och nu tar jag en paus.